Röda linjer i politiken tjänar sitt syfte. När partier med olika utgångspunkter värderingsmässigt behöver göra upp, sätter det ramverket för vad som går att få till. Det går att slippa sälja sin själ för makten.

Därför är det märkligt att Moderatledaren Ulf Kristersson fick pressas i partiledardebatten i SVT:s Agenda för att markera mot Sverigedemokraternas förslag om kollektiv bestraffning av invandrare. Ett av SD-förslagen är att människor ska kunna utvisas på grund av att en familjemedlem har begått brott. Det är ett sätt tänka som går emot svenska rättsprinciper, där individen är ansvarig för sina handlingar. SD driver ett mer etnifierat klantänkande, där "brottslighet" ses som en kollektiv egenskap. 

Det är uppenbart att Centerledaren Annie Lööf träffade en öm punkt när hon frågade just de tre tidigare Allianskollegorna om det inte finns gränser för vilken SD-politik som de kan tänka sig att köpa, röda linjer som det kallas. Det syntes också i de enkla snabbmätningarna efter debatten, Lööf fick inga gratispoäng hos M-, KD- och L-väljarna för att peka på det uppenbart infekterade.

Det här med röda linjer i ett samarbete har efter Lööfs utspel avfärdats som ”tjafs” av allehanda företrädare för dessa tre partier. Kritiken är alltså rätt riktad. Ämnet är obekvämt och jobbigt. Det är klart att Centerpartiet vinner liberalt färgade poäng på att tidigare Allianskollegor mumlar om gränsdragningar mot främlingsfientligt tankegods. Men det borde ändå ligga i Liberalernas och Moderaternas intresse att visa att allt inte är till salu i umgänget med SD. Även om såväl Moderaterna som Kristdemokraterna i dag konkurrerar om en grupp väljare i gränslandet mot SD och det uttalat flykting- och invandrarfientliga.