Dagens monarker, kungar och drottningar i demokratiska västländer, har rollen av levande symboler. Utrymmet som statschef är politiskt avgränsat till formalia. Det är något som ett antal demokratiska stater, som har sluppit våldsamma revolutioner, unnar sig – främst av historisk-nostalgiska skäl.
Men rollen som monark i en konstitutionell monarki är inte meningslös.
I tider av svåra påfrestningar har inte minst Sveriges kung Carl XVI Gustaf svarat för konstruktiva bidrag till gemenskap och sammanhållning. Många minns säkert hans tal i samband med tsunamikatastrofen i slutet av julen 2004, ett läkande budskap när dåvarande S-regeringen inte alls förstod vad den borde göra. Kungens tal om att som barn förlora en förälder slog an strängar som inte en statsminister kunde nå.
Inte fullt lika dramatiskt var Carl XVI Gustafs tal i SVT på söndagskvällen, men väl anpassat till denna påskens stilla vecka inom pandemins påfrestningar. En civil mobilisering är inledd för att rädda liv, sade kungen från Stenhammars slott i Sörmland. Det kräver många enskildas mod och kraft och samhällelig uthållighet. För att så långt det går skydda de särskilt utsatta. Till priset av ett för många hittills begränsat mått uppoffringar.
Mer kraftfullt än så, återigen av historisk-nostalgiska skäl, var den brittiska drottningen Elizabeth II:s tal till det brittiska folket. Livserfarenheten hos en monark som var med om prövningarna även under andra världskrigets Blitzen, där brittiska städer bombades utan pardon, är svår att toppa.
Två monarker gör sitt jobb. Budskapen är enkla och raka. Du är inte ensam, behåll lugnet och känn tilltro till att uppoffringar nu ger nya möjligheter framöver. Inte så tokigt, trots allt.