När diktatorer tappar greppet blir det snabbt uppenbart hur illa till de står, hur få som med hjärtat stöder styret. I fallet Belarus har diktatorn Aleksandr Lukasjenko, som hotat och fuskat sig kvar vid makten alltsedan uppbrottet från den gamla diktaturen Sovjetunionen. Apparaten som burit honom har varit snarlik den som kommunismen lämnade efter sig; ett stenhårt förtryck och förföljande av oppositionella, med angivarkultur, övervakning och korruption.
Den här gången rämnade potemkinkulissen. Tillräckligt många hade fått nog av regimens lögner, dess personkult och den förväntade underkastelsen. Fredliga protester möttes med våld, med misshandel, arresteringar, tortyr och förnedring. Berättelserna är förfärande.
Belarusiernas drömmar om fria val och liv gick inte att kväsa. I stället kom ännu större demonstrationer, fler fredliga protester. Förtryckets fasad började visa sprickor. Men allt kan svänga snabbt på nytt.
Protesterna som visat på drömmen om demokrati förtjänar att bli positivt bemötta av omvärlden, som en öppning för ett nytt Belarus i Europa. Men risken är förstås att diktaturen höjer våldsinsatserna, slår ännu hårdare, våld som skördar liv. Systemet – och den elit som tjänar på det – faller inte så lätt.
Om det hade enbart handlat om den inhemska problematiken borde en stegvis omställning till ett nytt samhälle vara möjlig. Att ställa det gamla till svars för alla övergrepp – förtryckarna, angivarna, den hemliga polisen, de ansvariga för all tortyr och allt lidande som drabbat politiska fångar, hade kunnat få ta sig tid. Kanhända med medlingshjälp och stöd från EU.
Men Lukasjenkos position har länge varit grundad i att den är i grannen Rysslands intresse. För Putinregimens Ryssland är Belarus precis den typ av buffertstat mot omvärlden som den rådande säkerhetsdoktrinen gör gällande. Samma grund som brutit Transnistrien från Moldavien, föranlett den ryska invasionen av Krim och delar av östra Ukraina samt konflikten i Georgien, där två regioner, Abchazien och Sydossetien, står under rysk kontroll. På så vis kan dessa områden förhindras att söka vänskap, utbyte och samhörighet med demokratier i väst och vända sig från Moskva. Även om Lukasjenko inte har varit Putins mest tjänstvilliga redskap, så har diktaturen stått för det som det Putin- och KGB-styrda Ryssland behöver av en lydregim. En buffert mot demokratierna i väst. Ryssland ser Belarus som området som en angripare från väster måste passera.
För ryskt vidkommande är det inte bara direkt eller indirekt kontroll av Belarus som står på spel. En sex och en halv mil lång korridor i södra Litauen och nordöstra Polen, den så kallade Sukalki-korridoren, är i nuläget den enda landförbindelsen för Nato mellan Polen och de tre baltiska staterna. Korridoren sträcker sig mellan den belarusiska gränsen i öster och det ryskkontrollerade Kaliningrad i väster, en enklav som fram till 1945 var det tyska Ostpreussen med Königsberg som huvudort. Om Belarus skulle förändras i mer frihetlig, demokratisk riktning, något som rimligen skulle också minska rysk påverkansmakt kraftigt, då skulle Sukalki-korridorens utsatta läge minska.
Belarus öde är att vara inklämt i ett strategiskt viktigt område för europeisk säkerhetspolitik. Det formar hotfulla moln över de belarusier som drömmer om frihet och demokrati.