Just nu pågår COP26, Förenta Nationernas klimatkonferens, i Glasgow, Skottland. Där har toppolitiker världen över samlats för diskutera hur vi gemensamt ska nå satta klimatmål. Det är på denna konferens som nya tänkta ambitionshöjningar ska ske, efter Parisavtalets slut. Det som beslutas i Glasgow är viktigt för hela världen.
Det är inte bara i Glasgow som det sker en förändring i klimatfrågan. Klimataktivister världen över utför allt oftare protesthandlingar, likt flygplatsaktionerna här i Sverige förra veckan, eller som när hundratals elever i Nyköping och östra Sörmland skolstrejkade för klimatet 2019. Allmänhetens medvetenhet om klimatutmaningen ökar för varje dag som går.
På COP26 har världens länder en närmast unik chans att faktiskt höja sina ambitioner på klimatområdet. Framförallt när det kommer till överenskommelser med några av de länder som släpper ut absolut mest koldioxid, såsom demokratierna USA och Indien.
Dessvärre är läget för klimatsamarbetet med klimatbovarna Kina och Ryssland mer oklart. Detta eftersom staternas ledare Xi Jinping respektive Vladimir Putin inte närvarar vid konferensen överhuvudtaget. För att vi ska kunna möta klimatkrisen med de uppsatta mål som tidigare och under konferensen har satts, krävs att dessa två stater tar sitt ansvar.
Samtidigt har ett annat “klimatbovsland” visat framfötterna rejält. Indien har tagit ett stort steg framåt med eget ansvarstagande och en klar ambitionshöjning. Landet har satt ett klimatmål om att nå koldioxidneutralitet till år 2070. Det är ett mål som ligger (för) långt fram i tiden, kan man spontant tycka. Men givet förutsättningarna och det nuvarande läget för Indien är detta en enorm ambitionshöjning.
Även andra länder har lyft nya tankegångar för hur vi gemensamt når satta klimatmål. Ett sådant exempel är att Europeiska unionen och Kanada talat om att koldioxid bör ha ett gemensamt pris världen över. Det är ett steg närmare en global koldioxidskatt.
Det kan lätt framstå som att klimataktivister demonstrerar, skolstrejkar och skriver debattartiklar, samtidigt som politiker mest pratar. Men det är på globala klimatkonferenser som COP26 där gemensamma målsättningar och tillvägagångssätt kan presenteras. Detta gemensamma arbete är det som i förlängningen kommer se till att vi kan möta klimatkrisen på bästa möjliga sätt.
Som vi redan vet kommer inte ett land eller ett fåtal länder att kunna rädda klimatet och se till att vi når 1,5-gradersmålet på egen hand. Alla stater som släpper ut mycket koldioxid måste sätta ambitiösa mål och se till att dessa kan nås. Var för sig – och gemensamt.
Västvärlden, med sitt bättre utgångsläge och jämförelsevis bättre förutsättningar, har att ta ett stort ansvar för att ord och handling ska hänga ihop. Men varken Kina eller Ryssland ska kunna smita undan.