Det finska motståndet i Vinterkriget kom inte bara att överraska Sovjetunionens ledning utan också en hel värld. Ingen trodde att Finland skulle klara sig särskilt länge, än mindre överleva som nation. Men till priset av över 25 000 stupade och närmare 45 000 sårade bevarades självständigheten.

I 100 dagar varade striderna som en alltmer häpen värld följde. Ortsnamn, med mirakulösa finländska segrar, som Tolvajärvi och Suomussalmi for över världen när krigskorrespondenter som Martha Gellhorn och Barbro Alfving rapporterade hem från Hotell Kämp alltmedan bomberna föll.

Till Finland kom inte bara omvärldens sympati utan också omfattande hjälp, inte minst från Sverige. Men trots att 80 år har gått rasar striden om vad som skedde. Kampen om historien handlar dock lika mycket om morgondagen som om det förflutna.

Under Putins regim är historien ett verktyg för ”patriotisk fostran” och inflytande över andra. Historien har tagit plats i den nationella säkerhetsstrategin, det är inte längre bara en vetenskap. Detta har märkts de senaste åren då andravärldskrigskulten blivit helig.

Borta sedan länge är politbyråns erkännande av Molotov-Ribbentroppakten och Boris Jeltsin som konstaterade att orsaken till Vinterkriget var Stalins totalitära och aggressiva politik. Borta ur debatten är också den fria ryska historieforskningen, den som hann prata klartext om krigets orsaker. Stalins mål var att återställa det ryska imperiet. Finland, Estland, Lettland, Litauen och delar av Polen skulle införlivas med Sovjetunionen. Finland blev den enda missräkningen.

Men i Putins Ryssland är det nu Stalins historieskrivning gäller. Den ryska presidenten har varnat mot ”historieförfalskning”. Det är orwellskt nyspråk, men också en varning om att ”fel historia” är svika moderlandet. Istället är det patriotiska berättelser som premieras.

I den ryska tidningen ”Vinterkriget-Specialutgåva” betraktas kriget som ”nödvändigt” eftersom Finland närmade sig Nazityskland. Lämpligt nog nämns inte att kriget möjliggjordes av Sovjetunionens djävulspakt med just Nazityskland. Att Finland skulle lida samma annekteringsöde som de tre baltiska länderna förtigs också.

I stället framställs de sovjetiska kraven på Finland före kriget som rimliga. Det här är ett direkt eko från president Putin som anser att kriget var för att ”justera misstag” som gjordes när Finland blev självständigt 1917. Finlands heroiska motståndskraft gjorde att det bara var Karelen som blev det ”justerade misstaget” och inte hela självständigheten.

Ryssland har lagt stor kraft på att måla sin alternativa historia. En av de mest brännande frågorna är Molotov-Ribbentroppakten, som Putin kallat för rationell och bra för Sovjetunionen.

Under hösten har ryska medier berättat att det var Polen som provocerade fram Hitlers angrepp, att Sovjetunionen tvingades till avtalet med Hitler och att de baltiska länderna frivilligt gick med i Sovjetunionen. Klassiska sovjetiska propagandapositioner.

I själva verket var det baltiska ödet att duka under i ett hybridkrig, där fler människor förlorades i deportationer under en enda dag i juni 1941 än som stupade för Finland i Vinterkriget.

Om Finlands regering hade gett efter på kraven om gränsjusteringar och baser precis som regeringarna i Estland, Lettland och Litauen gjorde, så hade Finlands öde blivit det baltiska. Det priset bestod av utrensning av officerskåren och hela det politiska, ekonomiska och kulturella ledarskapet tillsammans med 50 år av ockupation.

Det är insikten att det finns värre saker än att slåss för sin frihet i krig som Ryssland vill sudda ut.

Den som tror att historien är given och avgjord har vaggat sig i en farlig villfarelse. Den som inte tror att historien har betydelse för morgondagen förstår inte sin samtid.

Det är därför som berättelsen om 1939 är så viktig. Det var då Stalin återställde det ryska imperiet, ett projekt som Putin försöker återupprepa i vår tid. Där dagens ”Baltikum och Finland” är länder som Ukraina, Georgien och Moldavien. Hur morgondagen blir avgörs av oss idag.

Fotnot: Det här är en gästledare. Patrik Oksanen är journalist, författare och senior fellow vid tankesmedjan Frivärld.