Det blev till slut ett ganska stort startfält med miljöpartister som ville bli nytt språkrör efter Isabella Lövin. Åtta kandidater är inte fy skam för ett parti, som balanserar på fyraprocentsspärren. Några avvek mer från den rödgröna mittfåran. Rebecka DeMoine höll en linje som gled mycket nära den handfull miljöpartister som lämnade partiet efter 2018, för att det varken var tillräckligt vänster eller aktivistiskt. Pernilla Stålhammar avvek med en med MP-mått mätt något nyktrare syn på säkerhetspolitiken.  

Partiets valberedning valde bort en minister – Åsa Lindhagen – och en före detta minister, Karolina Skog, till förmån för partisekreteraren Märta Stenevi. Partisekreterare är dolda maktfaktorer med grepp om partistrukturen. De har utrymme att stegvis samla stöd utan att ständigt stå i offentligheten. 

Stenevi säger sig ha gott självförtroende och inte vilja vara ödmjuk i onödan. Mycket av budskapet är dock mer av det som redan sägs. Partier i kris brukar gärna söka sig tillbaka till en kärna, en fast igenkänningspunkt. Ingen kan bli språkrör utan säga sig vara miljöpolitiskt radikal. Fast det här med att partiet ska ha vunnit "Greta-generationen", klimatfrågeengagerade tonåringar, är en stor dos önsketänkande. Sex procent av 18-21-åringarna röstade på MP i senaste valet.

MP:s försök att bli ett parti som syns i skolpolitiken försvann med språkröret Gustav Fridolin. Vad som blir kvar efter Isabella Lövin återstår att se. Ända sedan partiet slutade vurma för friskolors frihet och dumpade skepsisen inför det statligt, politiskt centralstyrda, har partibudskapets kärna varit tredelad. En miljöpolitik som mer signalerar förbud än framtidstro – för att inte framstå som liberalt betingad teknikoptimism samt en generös migrationspolitik och en socialpolitik med mer rött än grönt i sig.

Kompromisslös vänsterfeminism får inget större utrymme längre. Och ska MP få igenom något i migrationsfrågan framöver måste det vara något mindre radikalt. Något som partierna inom januariavtalet kan leva med. 

Förändringstankarna som Märta Stenevi hittills har kommunicerat, en ökad tonvikt på partiets sociala engagemang, signalerar en nyansskillnad, inte ett omvälvande skifte. Hon vill se ett större fokus på att minska sociala klyftor. I rödgrön konkurrens om plakatbudskapen med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna lär det vara svårt att säga något som inte redan sägs.

Alternativet är att röra sig mot en något friare position, åt det mer socialliberala hållet. Att närma sig Centerpartiet och Liberalerna, med de risker som det medför. SVT:s valundersökning 2018 visade att nästan åtta av tio MP-väljare såg sig som vänster. Det räckte nätt och jämnt till att hänga kvar. Sådant förändras inte över en natt.