Det finns två munskydd-historier i Nyköpings kommun under pandemin. En handlar om munskydd som hade blivit för gamla och måste slängas, trist förstås. En annan handlar om munskydd som var relativt nya, men som inte var godkända för vården – och om användningen av dessa stoppades tillräckligt snabbt.
I flera artiklar har SN berättat om att det ska ha tagit tid mellan larmet från personal inom äldrevården och ett ledningsbesked om att dessa inte fick användas. Ledningen säger sig ha agerat direkt, medan den som larmade inte uppfattade någon tidig redaktion alls. Ord står mot ord, och det kan förvisso kallas ett ”glapp i kommunikationen” (SN 27/1). Men i krisen är också kommunikationens funktionalitet en avgörande faktor.
I kris gör man det man kan med det man har. Hellre dåliga munskydd än inga alls, kanske kan tyckas. Likväl behöver det inträffade manglas mer noggrant. Hur snabbt kom den faktiska reaktionen på larmet från Rönnliden? Vad gjordes – och när? Lägg alla kort på bord, svart på vitt.
När en sida säger sig ha varit tydlig och den andra inte uppfattat det så, får man inte nöja sig med det.
En kommun som Nyköping har viktiga lärdomar att dra av hur ett krisläge påverkar organisationen. Budskap som skickas behöver vara närmast mer än glasklara och minimera missförstånd.
I efterhand är det nu inte första hand en fråga om just vem som kan ha missat vad. Det handlar om att förhindra framtida funktionsfel, att garantera en tvåvägskommunikation i kristid. Om varningar från verksamhet till ledning går förlorade i flödet av meddelanden är det mycket allvarligt. Rutinerna för återkopplingar verkar också behöva krissäkras.