När SCB i början av december släppte sin första partisympatiundersökning (PSU) efter valet blev det tydligt att Centerpartiet har en utmanande period framför sig. Om väljarna skulle rösta idag hade stödet ökat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet men minskat med 1,3 procentenheter för Centerpartiet i jämförelse med valresultatet, en statistiskt säkerställd minskning. Det är långt kvar till nästa val, men PSU:n ger ändå en fingervisning om vilka svårigheter som väntar Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist eller Muharrem Demirok – de tre kandidater som valberedningen valt ut, och som under hösten genomfört en rikstäckande kandidatturné.

Annie Lööf tog över i en period där C inte bara ingick i regeringen utan också hade lagt grunden till att Alliansen överhuvudtaget fanns. Även om Lööf fick arbeta hårt i början för att bevisa sin kompetens för såväl väljare som mediala bedömare hade hon manegen krattad på ett sätt som nästa partiledare inte kommer att ha. Lööf lämnar efter sig ett sargat parti där eftervalsanalysen fortfarande inte är klar, men där varje del av medlemskåren gärna drar slutsatser om vad som behövs för att vända det nedåtgående opinionsläget och stoppa väljartappet. Klart står att Centerpartiet är vilset i det nya politiska landskapet och en ny partiledare måste förhålla sig till både S och M på nya sätt.

SCB undersöker inte bara vad väljarna hade röstat på idag utan även vilket parti som är deras näst bästa. För Centerpartiets väljare är S det näst bästa partiet med god marginal – hela 44 procent har Socialdemokraterna som andrahandsval. På andraplats över näst bästa parti hittas Liberalerna, men bara 16 procent av Centerpartiets väljare tycker de är det näst bästa partiet och endast 12 procent har Moderaterna som andraval. Bland M är det samtidigt endast 4 procent som har C som näst bästa parti. 

Att S är i klar topp medan de forna Allianskollegorna inte kommer i närheten är egentligen inte förvånande utifrån de vägval de, men även C, har gjort. I C finns dock fortfarande en stark borgerlig kärna och en känsla av att det är inom borgerligheten man vill verka – det är bara förutsättningarna som inte finns på plats just nu.

För att Centerpartiets vision om en bred mitt – där man är en liberal opposition som kan påverka – ska bli sann måste C vara ett attraktivt val för väljare såväl i staden som på landet. Det innebär inte bara att man ska vara det näst bästa valet för tidigare Alliansväljare, C måste fundera över hur man ska förhålla sig till att de egna väljarna har fattat tycke för S. Att närma sig S även politiskt vore en naturlig utveckling utifrån hur forna vänner har positionerat sig. Det är även så C:s norska systerparti agerat. Men ska C på riktigt kunna påverka politiken i liberal riktning och behålla partiets borgerliga kärna måste man hitta konstruktiva samarbeten även med regeringen.