Under 1990-talet var Nyköpings kommun en av de platser som studerades för ett möjligt slutförvar av förbrukat kärnavfall från de svenska kärnkraftverken. Två platser studerades närmare – i Studsvik och i Skavsta/Fjällveden. I slutänden blev det inte så och förstudien avslutades.
I stället har slutförvarsplanerna fokuserat på Östhammars kommun, där Forsmarks kärnkraftverk finns, godkänts av regeringen. Under hösten riktades skarp kritik mot regeringen dröjde med beskedet om slutförvaret. När Miljöpartiet lämnade Rosenbad i november, förändrades tydligen förutsättningarna. Socialdemokraterna vill gärna göra detta till en signal om att allt bråk berodde på Miljöparti-styrda departement. Och det går inte att ta miste på den miljöpartistiska upprördheten. Regeringen lägger sig platt, dundrade förre miljöministern och språkröret Per Bolund (MP) i riktning efterträdaren Annika Strandhäll (S).
Kärnavfallet kräver ett supersäkert slutled. Avfallet måste förvaras 100 000 år. Det är en enormt lång tid, en säker inneslutning som håller för den tidsrymden är inte lätt att garantera.
Vem kan säga vad som råder om 50 000 år? Ingen.
Samtidigt måste det tas beslut att gå från mellanlagring till slutförvar någon gång – och så länge Sverige har ett beroende av kärnkraft måste det finnas en avfallskedja på plats, från reaktor till slutförvar. Nu väntar vidare handläggning i Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten.
Ingenting hindrar att forskning sker parallellt i hopp om att redan använt kärnbränsle ska kunna användas mer effektivt och avfallets farlighet minska. Men även om det kommer en fjärde generationens kärnkraft och att det påverkar mängden avfall och tiden detta behöver hanteras, lär ett slutförvar likväl behövas.