Det går inte att spela bilbingo som vanligt hos IK Tun i Enstaberga, men på badstränder som Trosa Havsbad kan det bli överbefolkat utan synbara följder. 

Hos IK Tun i Enstaberga blev det tvärstopp för den traditionella bilbingon. Max 25 bilar med två personer per bil var kravet från polisen, men i så fall går spelet back. Risken för smittspridning mellan åkande i olika bilar borde vara mycket, mycket låg. 

Om vi flyttar fokus till helgens badliv vid exempelvis Trosa Havsbad är bilden en annan. Det kunde lika gärna har handlat om andra populära stränder i detta land. När solen kom drog svenskarna till stranden. Utan trängselbegränsningar - men med trafikkaos som extra ingrediens.

I första hand handlar detta om lagar och befogenheter. Förbudet mot att samla fler än 50 personer gäller aktiviteter som klassas som allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Medan bilbingon är organiserad och har en ansvarig arrangör, är besöket på stranden ofta individuellt, utan att det står en arrangör bakom. Då blir det så här, även om allmänna badstränder ofta är ett kommunalt ansvar. 

Nog för att det kan spridas smitta i trängseln mellan badhanddukarna, men det är själva fenomenet som riskerar att skapa de stora samhällsproblemen. Den bekymmerslösa trängseln, den underliggande nonchalansen för de maningar som kommit från ansvariga myndigheter för smittskyddet, antyder att det där inte är så noga. Att de skarpa kraven inte är så allvarligt menade längre. I detta finns en stor och uppenbar fara. I en tid där smittspridningen tar fart på nytt i andra europeiska länder, när USA fortfarande har stora bekymmer och att spridningen i Sydamerika slår hårt mot länder som Brasilien, Colombia och Venezuela. Det här är inte över. 

I Sverige, precis som på andra håll i Europa, är det i gruppen unga vuxna som smittspridningen ökar för tillfället. Just unga mellan 20 och 29 år brukar ha lätt att ta sig till stränder, inte minst under semester och sommarlov. Även om dessa unga i regel inte riskerar att utveckla de svåraste fallen av sjukdomen, är samhällsfara nog att smittan sprids vidare till mer utsatta riskgrupper, som mor- och farföräldrar. Attityden "Det drabbar inte mig" är livsfarlig. 

Corona-kommissionen, som ska granska och utvärdera smittskyddsåtgärderna i Sverige, behöver ägna seriös kraft åt de områden där lagutrymmet har visat sig begränsat men riskerna påtagliga, samt omvänt. De generella förbuden tappar ibland logiken, medan avsaknaden av förbud eller åtgärdsutrymme på annat gör helhetsintrycken än mer haltande. Vilket ansvar har regeringen? Hur mycket av detta hade kunnat undvikas? Hur mycket har de uppmärksammade fallen av omfattande trängsel i krogmiljöer, i livsmedelshandelns stormarknader och på andra håll försvårat smittbekämpningen? Vilka verksamheter har begränsats onödigt hårt?  

Vi har det läge vi har. Semestrarna börjar dra mot sitt slut för många, skolstarterna väntar runt hörnet. De ordinarie arbetsdagarnas rutiner är snart tillbaka. Oavsett om det framöver krävs stora eller små lagändringar för att ge större möjligheter att sätta stopp för riskbeteenden, krävs något mer. Ansvarskänslan måste tillbaka. Det går inte att ställa ordningsvakter på landets alla badstränder om vädret skulle visa sig så bra att det lockar till bad.  
 
Tvingande lagar och hårda påföljder fyller sina funktioner i ett smittskyddsarbete, men om inte den personliga ansvarskänslan finns där och upprätthålls lär skyddet ändå vara bräckligt.