Han hotade att spränga sig själv och andra människor i luften på ett evenemang som hölls i Fishmonger’s Hall. Sprängningshoten genomfördes aldrig, men två av offren avled till följd av knivskadorna. När Khan försökte fly från platsen fortsatte fem privatpersoner att springa efter honom ut på London Bridge. Väl på bron lyckades civilpersonerna övermanna honom med hjälp av en narvalstand och en brandsläckare (DN, 30/11).
Det var med en stor dos mod och civilkurage som några få frivilliga riskerade sina liv för att fånga in honom. Två av de frivilliga var turistguider, den tredje var en polsk kock och den fjärde var en mördare.
Den dömde mördaren James Ford, 42 år, avtjänade sina sista dagar på sitt straff för mordet på 21-åriga Amanda Champion. Han hade fått permission för att delta på en konferens om rehabilitering av kriminella, men vad som skulle bli ett politiskt möte blev till en kamp på liv och död. Att han valde att springa efter terroristen har fått många att undra över vad man ska tycka om honom.
Ford dömdes år 2004 för mordet på Champion, vilket med all rätta väckt avsky. Han har snart avtjänat sitt straff och deltagit i psykoterapi för att rehabilitera sitt tidigare kriminella beteende. Enligt den brittiska kriminologiprofessorn var Ford ett exempel på intensiv psykologisk behandling så kan få människor att förändras till det bättre – till och med för de personer som begått de värsta typerna av brott (The Guardian, 30/11). Oavsett vad man tror om den saken, var mediabilden kring Fords person inte helt kristallklar. Skulle han beskrivas som en mördare eller en hjälte?
Människan har en medfödd benägenhet att vilja kategorisera folk i olika fack. Det är i grund och botten ett psykologiskt verktyg för att göra världen begriplig, men den omöjliggör också nyansering. I medievärlden tenderar denna psykologiska mekanism att leda till grova generaliseringar som senare skapar klickvänliga rubriker.
Få ämnen engagerar så många som brott och straff gör. Mördare och terrorister står troligen längst ner på listan över grupper som beskrivs i goda ordalag. Deras brott är avskyvärda och rättvisa straff bör följa. Ytterst få skulle föreslå något annat för dömda mördare. Samtidigt tenderar debatten att forma en onödigt svartvit syn på verkligheten. Det faktum att medie-narrativet kräver ”en ond” och ”en god” förklarar bristen på nyansering i fallet om Ford.
Dikotomin mellan ond och god är perfekt för dramaturgin, men tämligen ogynnsam för nyhetsrapportering. Det är sannolikt få människor som enskilt kan förpassas till en kategoriskt korrekt beskrivning för resten av sina liv. Onda handlingar kan begås, men även de som rört sig in i det värsta mörkret kan göra rätt för sig i en senare tid. Mediebilden är dels förenklad, men alldeles för hårdragen för att ge en korrekt återgivning av verkligheten.
Ford är ett exempel på en person alltid kommer vara en mördare, men han kommer också kommas ihåg som en person som förhindrade att fler människor dog i en terrorattack. Det bör även i svåra moraliska situationer gå att se myntets båda sidor. Kan man vara både en hjälte och en förövare på samma gång – eller något däremellan? Det tål att fundera över i vår alltmer polariserade värld.