Han hotade att sprĂ€nga sig sjĂ€lv och andra mĂ€nniskor i luften pĂ„ ett evenemang som hölls i Fishmongerâs Hall. SprĂ€ngningshoten genomfördes aldrig, men tvĂ„ av offren avled till följd av knivskadorna. NĂ€r Khan försökte fly frĂ„n platsen fortsatte fem privatpersoner att springa efter honom ut pĂ„ London Bridge. VĂ€l pĂ„ bron lyckades civilpersonerna övermanna honom med hjĂ€lp av en narvalstand och en brandslĂ€ckare (DN, 30/11).
Det var med en stor dos mod och civilkurage som nÄgra fÄ frivilliga riskerade sina liv för att fÄnga in honom. TvÄ av de frivilliga var turistguider, den tredje var en polsk kock och den fjÀrde var en mördare.
Den dömde mördaren James Ford, 42 Är, avtjÀnade sina sista dagar pÄ sitt straff för mordet pÄ 21-Äriga Amanda Champion. Han hade fÄtt permission för att delta pÄ en konferens om rehabilitering av kriminella, men vad som skulle bli ett politiskt möte blev till en kamp pÄ liv och död. Att han valde att springa efter terroristen har fÄtt mÄnga att undra över vad man ska tycka om honom.
Ford dömdes Ă„r 2004 för mordet pĂ„ Champion, vilket med all rĂ€tta vĂ€ckt avsky. Han har snart avtjĂ€nat sitt straff och deltagit i psykoterapi för att rehabilitera sitt tidigare kriminella beteende. Enligt den brittiska kriminologiprofessorn var Ford ett exempel pĂ„ intensiv psykologisk behandling sĂ„ kan fĂ„ mĂ€nniskor att förĂ€ndras till det bĂ€ttre â till och med för de personer som begĂ„tt de vĂ€rsta typerna av brott (The Guardian, 30/11). Oavsett vad man tror om den saken, var mediabilden kring Fords person inte helt kristallklar. Skulle han beskrivas som en mördare eller en hjĂ€lte?
MÀnniskan har en medfödd benÀgenhet att vilja kategorisera folk i olika fack. Det Àr i grund och botten ett psykologiskt verktyg för att göra vÀrlden begriplig, men den omöjliggör ocksÄ nyansering. I medievÀrlden tenderar denna psykologiska mekanism att leda till grova generaliseringar som senare skapar klickvÀnliga rubriker.
FĂ„ Ă€mnen engagerar sĂ„ mĂ„nga som brott och straff gör. Mördare och terrorister stĂ„r troligen lĂ€ngst ner pĂ„ listan över grupper som beskrivs i goda ordalag. Deras brott Ă€r avskyvĂ€rda och rĂ€ttvisa straff bör följa. Ytterst fĂ„ skulle föreslĂ„ nĂ„got annat för dömda mördare. Samtidigt tenderar debatten att forma en onödigt svartvit syn pĂ„ verkligheten. Det faktum att medie-narrativet krĂ€ver âen ondâ och âen godâ förklarar bristen pĂ„ nyansering i fallet om Ford.
Dikotomin mellan ond och god Àr perfekt för dramaturgin, men tÀmligen ogynnsam för nyhetsrapportering. Det Àr sannolikt fÄ mÀnniskor som enskilt kan förpassas till en kategoriskt korrekt beskrivning för resten av sina liv. Onda handlingar kan begÄs, men Àven de som rört sig in i det vÀrsta mörkret kan göra rÀtt för sig i en senare tid. Mediebilden Àr dels förenklad, men alldeles för hÄrdragen för att ge en korrekt Ätergivning av verkligheten.
Ford Ă€r ett exempel pĂ„ en person alltid kommer vara en mördare, men han kommer ocksĂ„ kommas ihĂ„g som en person som förhindrade att fler mĂ€nniskor dog i en terrorattack. Det bör Ă€ven i svĂ„ra moraliska situationer gĂ„ att se myntets bĂ„da sidor. Kan man vara bĂ„de en hjĂ€lte och en förövare pĂ„ samma gĂ„ng â eller nĂ„got dĂ€remellan? Det tĂ„l att fundera över i vĂ„r alltmer polariserade vĂ€rld.