Coronakommissionen sätter ett värdefullt sökarljus på de brister som har uppmärksammats inom äldrevården under pandemin. Den pekar också ut regeringen som huvudansvarig, en ack så viktig markering i maktens hierarki.
För lite, för sent och för svagt. De bedömningarna återkommer i kommissionens första delbetänkande för hur det svenska samhället och vården agerade och reagerade när pandemin drabbade.
Äldrevården får den främsta uppmärksamheten. Våren och den tidiga sommarens händelser tydliggjorde hur illa covid-19 slog mot våra äldre i särskilda boenden och äldre med hemtjänst. Ansvaret för detta delas av många, från kommun till regering.
Delbetänkandet markerar kända brister i bemanning och kompetens, men också problemet med undervärderade yrken. Lägg till att ansvaret för äldrevården är tudelat mellan kommun och region, mellan omsorg och sjukvård. Men här finns också ett helhetsansvar med nationell prägel: en stor del av bristerna inom omsorgen var redan välkända, menar kommissionen.
I den svåra frågan om det var så att enskilda äldre patienter enbart ska ha fått en generell bedömning och inte en individuell, väljer kommissionen att vara försiktig. Den noterar att det är svårt att belägga att läkare ska ha underlåtit att göra individuella bedömningar. Även som en följd av exempelvis Region Stockholms riktlinjer om hur tillgång till sjukhusvård skulle avgöras via en generell kategorisering mellan ett och fyra. Den här bedömningsproblematiken har inte minst SN och syskontidningarna inom Sörmlands Media skrivit mycket om.
Kommissionen markerar att det inte går ”att utesluta att dylika riktlinjer – tillsammans med bristen på utrustning och delvis även personal för medicinsk behandling på plats i äldreboendena – kan ha drivit fram beslut om övergång till endast lindrande (palliativ) vård i stället för sjukhusvård eller annan aktiv sjukdomsrelaterad behandling”. Notera kan ha.
Den här granskningen bör alltså fördjupas för att nå mer hållbara slutsatser. Kommissionen lyfter även fram en bristande tillgång till läkare för kommunernas äldrevård, samt att alldeles för många bedömningar av omsorgens patienter gjordes på distans. Av läkare som saknade tidigare kännedom om individen.
Utifrån gårdagens delbetänkande ser vi att mycket av den pandemi-debatt som pågått har fokuserat på frågor där problemen var akuta. Coronakommissionen markerar att en långtgående maktfördelning inom vården, en decentralisering om man så vill, gör det svårare att ta ett nationellt helhetsgrepp i en kris. Fast, det är inte detsamma som omöjligt. Kommissionens mer övergripande slutsats är därför tydlig nog:
”Vi har bland annat funnit att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad när pandemin slog till och att det bottnade i strukturella brister som varit kända långt före virusutbrottet. För dessa brister bär den sittande regeringen – liksom de tidigare regeringar som också haft denna kunskap – det yttersta ansvaret.”
Varje maktnivå har sitt ansvar, men en regering som är sen i starten och med begränsad koll, försvagar helheten allvarligt. Detta är en värdefull första slutsats från kommissionen. Det måste förstås till mer och fler för att göra samhället betydligt bättre rustat att möta den här typen av kriser. En ny pandemilag, exempelvis, är då en förutsättning.