Från vår del av Sörmland kommer fem riksdagsledamöter. Det är socialdemokraten Sofia Amloh, moderaterna Ann-Sofie Lifvenhage och Anna af Sillén, centerpartisten Martina Johansson och vänsterpartisten Lotta Fornarve. När de röstar med riksdagens skarpaste verktyg, misstroendeomröstningen, då ska det vara på oerhört starka grunder.
I förra veckan röstade riksdagen i mandatperiodens första misstroendeomröstning. Förtroendet för klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) prövades på begäran av Miljöpartiet och Centerpartiet. Resultatet var förutsägbart. Ministern kunde lugnt lämna riksdagen med titeln i behåll. Historiskt har det funnits både mer och mindre välgrundade misstroendeförklaringar än den vi nu bevittnade. Men den här kunde vi ha varit utan.
Just detta med historia är särskilt intressant. Över tid har användningen av denna kontrollfunktion ökat kraftigt. Under förra mandatperioden nådde antalet misstroendeomröstningar en ny nivå. Vad gör denna inflation med medborgarnas förståelse och förtroende för våra makthavare?
Vid fjorton tillfällen har riksdagen röstat om misstroendeförklaring mot en minister eller regeringen. Mellan 1980 och 2014 ägde fyra misstroendeomröstningar rum. Den som är snabb på huvudräkning noterar att det alltså har varit tio misstroendeomröstningar sedan 2015. På åtta år har mer än det dubbla antalet genomförts jämfört med den tidigare 35-årsperioden. Denna lavinartade ökning beror inte på att våra politiker begår större misstag än tidigare. I stället är det den ökade polariseringen mellan partierna och det politiska klimatet som gör att riksdagens kontrollfunktioner används alltmer. Det påverkar i sin tur väljarnas tillit till riksdagen och dess ledamöter.
Syftet med misstroendeförklaring är att det inte ska användas som ett verktyg i ”det politiska spelet”. Misstroendet är till för att föra medborgarnas talan mot den styrande regeringen. Det kan låta klyschigt, men ytterst är verktyget till för att skydda demokratin.
När misstroendeomröstning används ofta då urvattnar det betydelsen och styrkan i det som misstroendet faktiskt ska vara. Hur ska medborgarna kunna urskilja ett skarpt läge när detta lätt drunknar i en massa politiska stuntövningar? Förra veckans misstroende fick inte den uppmärksamhet som tidigare omröstningar har fått. Det är ett tecken på att vi har tröttnat på att politikerna ropar varg – och att det inte går att skilja på politiskt spel och skarpt läge.
En uppmaning till våra riksdagsledamöter är att inte urvattna de riktigt skarpa kontrollfunktioner vi har. Dessa måste vara vassa nog när det verkligen behövs.