Den som vill se ambitiös nordisk storfilm på bio har goda möjligheter i denna juletid. Filmen Drottning Margareta, eller som den heter i Danmark Margrethe den förste, är ett mörkt epos om en tid då kungligheternas blodsband var kärnan i en nordisk union. Själva filmen är en löst byggd dramatisering av historien med den falske Olof, en man som sade sig vara unionsdrottningens sedan 15 år döde son och därmed arvtagare till de nordiska kungakronorna. Allt är framställt med filmskaparens frihet att bygga drama och spänning, att fläska på, dra ifrån och lägga till.
Nordiskt 1300-tal är en god källa till drama, i vår närhet såväl som i Norden i stort. I våra trakter är det syskondråpens Nyköpings gästabud som oftast får uppmärksamhet. Men mot slutet av århundradet kom också den första nordiska unionen, Kalmarunionen. Utifrån helt andra förutsättningar än i dag.
Den danska regissören Charlotte Sieling har gjort ett gediget jobb, i den anda som nordisk film ofta är bra på. Det är mörkt, bistert och blodfyllt, med lager på lager av intressekonflikter. Inte minst är det nyttigt med en film som visar att den nordiska makten inte alltid var en mannens exklusiva arena. Låt gå att den ack så mäktiga kvinna som agerade i detta fick underkasta sig de spelregler som starke män hade satt upp.
Låt oss hoppas att filmen som detta inspirerar till fler dramatiserade djupdykningar i vårt förflutna. Den nordiska historien har så mycket mustigt som tål att utforskas på ett sätt som inte minst engelskt filmskapande länge har varit så bra på. Inte bara med utgångspunkt i det storpolitiska. Häromdagen hade också nyfilmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarna urpremiär i småländska Emmaboda.
Tack och lov är det inte längre så att enskilda kungligheter och starka adelsmän äger Nordens öde. Filmen illustrerar på ett bra sätt om hur hovintriger – med blodiga och nådelösa följder – var en ständigt närvarande faktor. Om vem som kunde förmås att göra vad, vilkas intressen som kunde främjas eller motverkas och till vilket pris.
Kalmarunionen var det första försöket att skapa en nordisk enhet. I toppen av maktpyramiden, med härskarnas blodsband som kitt. Men själva ansatsen att nordisk samhörighet ger kraft att motverka yttre hot, den bär långt också i dagens demokratiska samhällen. Även i dag finns det krafter – yttre och inre – som hellre ser splittring än gemenskap. Motmedlet är att omfamna våra nordiska olikheter inom ramen för gemensamma egenintressen – och nyttan för så många.
Att överbrygga gränser är nytta i flera steg. Ett Norden står inte i motsats till ett bredare europeiskt unionsarbete. Det ena stärker det andra. Det utåtblickande vinner över det inåtvända.
Norden står starkare än på Margareta den förstas tid. Den större kraften finns i en gedigen demokratisk mylla, där vi aktivt väljer att bejaka varandra. Med garanterade individuella rättigheter inom välordnade och välfungerande ekonomier.
Nordiskt samarbete har präglat så mycket av efterkrigstiden, inte minst via Helsingforsavtalet från 1962. Men pandemin har visat hur snabbt det kan gå när decennier av öppna gränser byts mot hårda resehinder och mer av ett vi och dom-tänkande. Det nordiska Gränshinderrådet har därför från 2022 fått starkare mandat att reagera och agera när den fria rörligheten hotas.
Våra nordiska intressen sammanfaller mer än de splittrar, bortom kungar, drottningar och presidenter. Det gäller inte bara fri rörlighet och handel. Det handlar också om försvars- och säkerhetspolitik och vår krishantering i andra former. Trots att det gnisslar, skaver och skakar ibland.