Valrörelser tenderar att bli överhettade den sista veckan. Den här veckan kommer, med all sannolikhet, att bli minst lika laddad och känslostinn som sista veckan av valrörelsen var 2018, och 2014 och 2010 och 2006… ja, som vanligt alltså.

Vi såg allt ta fart redan inför helgen. Socialdemokraterna varnade för att Sverigedemokraterna inte är att lita på i säkerhetspolitiska sammanhang. Det var inte utan grund, men det var en anklagelse framförd i ett högre tonläge än vad som är brukligt. Inte nog med att SD gick i taket och skrek om "diktaturfasoner". Snabbt som ögat sprang även moderata företrädare till undsättning – vilket i sin tur var en signal till väljarna om vilka lojaliteter som präglar nuläget.

Alla partier är på helspänn. Is i magen är sällsynt. Nog hade det kunnat konstateras att säkerhetspolitiken kommer att vara en mycket tungt vägande faktor för den regering som bildas utifrån valresultatet. Utspelet om SD:s säkerhetspolitiska svagheter innehöll egentligen inget nytt. Och säkerhetspolitiskt ansvarstagande gäller inte bara Moderaternas Ulf Kristersson utan lika mycket Socialdemokraternas Magdalena Andersson. Båda behöver stöd av partier som inte bör sitta i en regering, om vi har säkerhetspolitiken och Natomedlemskapet som utgångspunkt.

Men den krassa eftertanken får inte så värst mycket utrymme i valspurter. Den här veckan försöker alla partier få till den där sista skjutsen uppåt i väljarstödet som gör skillnad när mandaten ska fördelas och maktpositioner förhandlas om. 2018 spelade det stor roll, eftersom Socialdemokraterna då lyckades få till en rejäl valspurt. I slutänden gjorde det att partiet inte tvingades lämna ifrån sig statsministerposten. Och i förlängningen spräckte det Alliansen.

Ingen valrörelse är en exakt kopia av den föregående, men det finns att lära av det som varit. De sista dagarna finns ett begränsat utrymme för partiernas egna utspel med förhoppning om större genomslag. Det brukar vara minst lika effektivt att gå till angrepp på motståndare och försöka exponera svaga punkter eller sådant som kan göra förtroendeskador. För det finns väljare att vinna. 

Enligt SVT:s vallokalsundersökning Valu bestämde sig så många som 37 procent av väljarna för hur de skulle rösta först under sista veckan före valet 2018. Inget parti har alltså råd att sitta still medan alla andra rör sig.