Först var det Sverigedemokraterna. Därefter var det Vänsterpartiet, som från talarstolen i regionfullmäktige meddelade att de bejakade regionledningens förslag om omfattande investeringar i nya sjukhusbyggnader. Den borgerliga oppositionen , med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, hade därmed inte röster nog för att få igenom en återremiss av ärendet.
Kostnadsutrymmet är klubbat, byggprocesserna kan fortsätta.
Debatten var både livlig och skarp. Det är lätt att påstå att man bygger för att vårdpersonalen ska få den arbetsmiljö och patienterna de vårdutrymmen som de vill ha. Vackra ord, men så enkelt är inte de folkvaldas uppdrag. Den politiska konflikten uppstår för att politikerna måste ta ansvar för det kostnadseffektiva. Att hålla i och hålla emot. Att aldrig använda mer av andras pengar än nödvändigt.
Skattemedel, även för stora investeringar, måste nyttjas till bästa möjliga effekt. Regionråden Monica Johansson (S), Jacob Sandgren (S), Jonas Lindeberg (Vfp) och Mattias Claesson (C) bedyrade på olika sätt att det förslag som nu gick igenom ska ge bästa effekt, sett till behov och resurser. Oppositionen med Magnus Leivik (M), Marie-Louise Forslund Mustaniemi (KD) och Ewa Callhammar (L) hävdade i stället bestämt att investeringarna kostar mer än nödvändigt. De varnade för en skattehöjning och/eller uppsägningar i vården framöver när notan ska betalas.
Framtiden skriver historien, med facit i hand. De styrande partierna vann omröstningen. De har nu att visa att beslutet faktiskt ger mer vård per satsad skattekrona. Utan att det pressar fram ett ännu högre skattetryck. Annars blir det mer av en springnota än ett ansvarstagande.