Ungefär 15 kvinnor om året dödas i Sverige av en före detta eller nuvarande partner. Innan relationen eskalerar till dödligt våld föregås den ofta av såväl fysisk som psykisk misshandel. Av anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor under 2021 begicks hela 81 procent av brotten av en bekant person. Våld i nära relation har minskat sedan 2000-talets början, något som delvis har att göra med samhällets insatser, men också med en större ekonomisk frihet för kvinnor. Mer finns att göra, men rent politiskt stannar det ofta vid fina slagord som sällan leder till reella krafttag. I det nya Tidöavtalet nämns mäns våld mot kvinnor endast kort, och då i en passage om vistelseförbud, och även om regeringsförklaringen innehöll ett par rader om frågan framhölls inga konkreta åtgärder.
2021 lanserade den dåvarande rödgröna regeringen ett krafttag mot mäns dödliga våld mot kvinnor med ett åtgärdsprogram på 40 punkter, innehållandes bland annat straffskärpning, förebyggande åtgärder och utökat stöd åt kvinnojourer. Vid årsskiftet utökades sedan paketet till 99 punkter. Därefter har man arbetat vidare med att få bukt med mäns våld mot kvinnor, men vad som borde vara förslag som hjälper våldsutsatta kvinnor riskerar istället att slå hårt mot de verksamheter som jobbar allra närmast den berörda gruppen.
S-regeringen skickade ut ett förslag om stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende, innehållandes bland annat tillståndsplikt på skyddade boenden. Lagförslaget är just nu ute på remiss och om det inte stöter på patrull i den nyvalda riksdagen kommer det att börja gälla från 1 juni 2023. Tillståndsplikten skulle innebära att man kan ställa krav på kompetent personal, rätt stödinsatser för kvinnor och barn samt en skarpare granskning av ägare och anställda. Kraven är säkerligen satta med en tanke om att få bort några av de oseriösa aktörer som finns på marknaden. Men vad som skulle kunna vara ett steg i rätt riktning för dem som kvinnojourer finns till för, det vill säga utsatta kvinnor och barn, riskerar också att slå mot de kvinnojourer som redan idag arbetar hårt för att få verksamheten att gå runt. Lagförslaget har också kritiserats av många kvinnojourer just utifrån detta.
Enligt socialtjänstlagen har Sveriges kommuner en skyldighet att ge stöd och hjälp till den som utsätts för brott. Men många kommuner saknar egna skyddade boenden och använder sig istället av ideellt drivna jourer. Självklart är det jourernas uppdrag att då finnas där för de våldsutsatta, men lösningen är inte så enkel som att skyddade boenden som inte uppfyller kraven måste växla upp eller lägga ned. Våldsutsatta kvinnor och barn behöver skydd och stöd med hög kvalitet oavsett i vilken kommun eller på vilket boende de placeras, men förslaget riskerar att slå onödigt hårt mot många jourer som skulle behöva mer ekonomisk stöttning snarare än hårdare krav.
Det tidigare politiska styret har hanterat frågan om mäns våld mot kvinnor för slapphänt. Det återstår nu att se om partierna som står bakom Tidöavtalet kan ta ett krafttag i frågan trots avsaknaden av konkreta förslag.