Till 2025 ska det sammantagna livsmedelsavfallet i Sverige minska med 20 viktprocent per capita. Samtidigt ska andelen av livsmedelsproduktionen som når butik och konsument öka. Detta görs inte av sig självt. Det krävs koll, kontroll och konstruktiva åtgärder i många led. Att minska matsvinnet är en av flera viktiga faktorer. Det är både ett svenskt miljömål och ett globalt FN-mål.
Därför är det bra att Nyköpings kommun nu har tagit ett grepp för att få koll på och minska matsvinnet i de egna verksamheterna. Mätningen från i höstas ger en fingervisning om problemen. Att den större delen av svinnet uppstår innan maten hamnar på tallriken är värt att uppmärksamma. Det vill säga, att bara peka finger mot den som äter maten som serveras, i skolor och inom omsorgen, är lätt hänt men inte rätt.
Den största delen är serveringssvinn, noterar kommunen, mat som tillagats men inte når tallriken. Att en del mottagningskök i Nyköping exempelvis har saknat eller saknar möjlighet att ta hand om den mat som blir över, är ett organisatoriskt grundläggande fel. Planering och genomförande hänger ihop.
Matsvinnet i Nyköping är ”högt över genomsnittet för offentlig sektor”, konstaterar Marianne Backrud Hagberg, som är verksamhetschef i kommunalt drivna Måltidsservice. Det är ett nyttigt konstaterande som bara är att tugga i sig. Svinnet är ohållbart. Jämförelsevis mycket kan och måste göras lokalt.
Matsvinn är förstås inte bara en kommunal fråga. Det angår alla hushåll. Enligt Livsmedelsverket slänger vi cirka 19 kilo fullt ätbar mat per person under ett år. 26 kilo mat och dryck hälls ut i vasken. Det är privatekonomiskt sunt att den mat man har betalat för också äts upp. Det ätbara som ändå går till spillo bör gå till kompostpåsen, inte till soporna. Om många gör rätt blir samhället bättre.
Ett högt matsvinn har en klimatpåverkande kostnad och del av den samhälls- och livsmedelsnytta som är grunden till produktionen går till spillo. En del matavfall går förstås inte att undgå. Delar av livsmedlen kan inte eller bör inte ätas upp. Att helt stå utan matsvinn, alltså av det ätbara som inte äts upp, är omöjligt. Men att minimera mängderna som inte konsumeras är ett fullt rimligt – och nödvändigt ansvarstagande, för var och en.
Till detta ska läggas att en ansenlig del av det vi kallar matsvinn inte bara kastas bort eller slängs helt utan följdnytta. I Sverige blir mycket av svinnet till andra nyttor – som bioenergi och biobränslen, djurfoder och jordförbättringsmedel, men även biokemisk kosmetika.
Likväl är det ineffektivt att producera livsmedel som går direkt till återvinning, utan att göra nytta som föda. Att hushålla med dessa resurser i alla led – från åker till köksbord – är ett krav i ett mer hållbart samhälle. Det är också att visa respekt för allt det arbete som görs varje dag för att så många som möjligt ska ha tillgång till bra mat.