Susanna Eriksson, Linda Ålund och Anna Edman ger revyn en sångstandard av hög klass.
När revygänget i Nyköping ska ta ett rejält grepp underifrån på årets som gått slår det både mot skrevet – och skallen. En penis med swing i stavsammanhang gör minnesbilderna av OS i Paris mer ...ehm, livliga. En musikalisk vandring över torget berättar något om Nyköping och det där som rubbade så många cirklar.
Ansiktslyftningen av Stora torget, det är den mest tacksamma av 2024 års lokala snackisar. Med musik och spetsig text till är det precis där som lokalrevyn visar varför den finns. Förvisningen av matvagnarna till ”Döda torget” bakom stadshuset för att kunna hotta upp vårt kullerstenscentrum med containrar – det är en är så overklig plan att den också genomfördes.
Med ensemblen smyckad i bästa Björnzone-stil, komikern Björn Gustafssons pojkbandsikoner, är det svårt att inte skratta med. Revyns titel, Torgskräck, tar grepp på en fyrkantig förändringsprocess där ingen vann. Utom möjligen någon container-försäljare.
Yes box, den satt där den skulle.
De starka sångrösterna hos Anna Edman, Linda P Ålund och Susanna Eriksson ger det finurliga ett framförande med klass – om allt från ständiga vägarbeten till en ny skräckrunda med Donald Trump. Scenen med projektledaren som ska få fler att upptäcka Nyköpings tomma och nya lägenheter skvallrar om en fråga som inte bara berör jätteprojektet Hansastaden i hamnen. Har vi koll på målgruppen?
Apropå det, gänget bakom Nyköpingsrevyn firar tioårsjubileum. Det är riktigt bra att hålla kraften uppe i så många år. Vi får en vuxen och folklig underhållning. Teatern var förstås fullsatt i lördags. Men håller det tio år till?
Både lokaltidningen och lokalrevyn har att ständigt hitta sin förnyelse. Hur når vi den nya publiken? Om att vara influencer är det enda som räknas, vem ska då skratta åt allt? Vem ska vara vanligt folk?
Ingen nyårsrevy utan kommunalrådssatir. Anna Edman välkomnar in Ahmad Eid och Urban Granström. Även oppositionsrådet Malin Karlsson fick en släng av sleven.
Lokalhumorn blir så mycket fattigare utan lokaltidningen. Utan revyernas humor och sylvassa ironi förlorar lokaltidningen både känsla och själ. Vi hänger ihop. Hur vi möter kidsen av i dag, eller i varje fall alla yngre vuxna, är en överlevnadsfråga.
Tio år är värt att fira. Behövs det AI-hjälp framöver?
Jag tackar och bockar personligen för ett särskilt omnämnande från scenen, just den här lördagskvällen till ära, med gubbrelaterad figur och tillhörande trafikilska. Utan att berätta alltför mycket om mitt privatliv vill jag ändå erkänna att resan hem inbegrep ett antal kommentarer från mina medpassagerare inför rondellerna.
Och Nyköping har ju ingen brist på sådana.
Det som ger revyer verkligt liv är att en del på scenen sker uppenbart och spontant i stunden. Ibland blir det svajigt, ibland blir det fantastiskt. Ungefär som med vårt Nyköping.
Fullsatt - förstås!