”Terrorexperter ska inte sätta agendan för bildningen”. Det är en talande rubrik på en replik till DN:s debattsida. Inom svensk folkbildning längtar nog många efter en bredare bild av verksamheten, om dess individ- och samhällsnytta. Inte bara något som färgas av en problemtyngd diskussion om hur undermåligt kontrollerade resurser riskerar – eller har riskerat – att hamna hos antidemokratiska, samhällsomstörtande krafter.

Det där med terrorexpert syftar i första hand på Magnus Ranstorp, en framgångsrik opinionsbildare och forskare kopplad till Försvarshögskolan. I flera år har han och andra varnat för att kontrollerna av folkbildningsmedlen är otillräckliga och att samhällshot som islamister drar nytta av detta. I fokus för den kritiken har främst studieförbundet Ibn Rushd stått. Organisationen har i sin tur hävdat att kritiken är felaktig. Men bara häromdagen drog Göteborgs kommun in stödet till Ibn Rushd, utifrån att kommunen inte kunde känna sig säker på att medlen används rätt.

Det har under en längre tid även varit en omfattande uppmärksamhet på fusk och fel som uppdagats hos flera studieförbund i Stockholmsstadsdelen Järva. En nödvändig genomlysning har följt, liksom återbetalningskrav. I sak är detta nyttigt och nödvändigt. 

Folkbildningsdebatten i sg tål självklart att formas med fler argument än att samhällshot riskerar att snylta på skattemedel. Men kontrollerna är en central del av den framtida agendan. Såväl Folkbildningsrådet som det breda Folkbildningssverige har här en given uppgift. En del har redan gjorts, men inget är färdigt. 

Släpp inga antidemokratiska krafter över bron. Håll gränsen. 

Det må göra ont att få återkommande kritik och känna att den är i överkant. I grunden handlar detta om samhällsansvar. Även goda intentioner och föresatser kan missriktas och förvridas. Därför krävs noggranna kontroller.

Samtidigt med detta pågår mer partipolitiska försök att underminera tilltron till folkbildningen. Tommy Fogelberg, aktiv vänsterpartist och tidigare rektor för Stensunds folkhögskola, uppmärksammade detta i en debattartikel i SN nyligen (SN 20/2). Han påpekar att Sverigedemokraterna sedan lång tid tillbaka har som linje att dra ned på stödet till folkbildningen. Med en särskild udd mot folkhögskolorna.

Detta utgör en ideologiskt betingad utmaning mot folkbildningens idé och kräver tydliga vardagssvar. Tillgången till bildning och kunskap i olika former utgör faktisk samhällsnytta – för enskilda och för oss alla. Folkbildning bryter utanförskap och den bidrar till integration. Ett individuellt anpassat lärande erbjuder en början på eller en fortsättning av en kunskaps- och bildningsresa. 

Högre utbildning är inte automatiskt ”höger”. Folkbildning är inte automatiskt ”vänster”. Bildning är vad man gör den till, i bästa fall vidgar den också vyer, skapar engagemang och motverkar fördomar. I detta finns utrymme för allt från mer konservativa ideal till liberala och socialistiska. 

Den svenska folkbildningen har att bidra till ökad individuell förmåga i allehanda frågor, lokala såväl som globala, mer traditionella skolämnen såväl som mer praktiska. Folkbildning står på decentraliserad grund, för att kunskap och förkovran inte bara ska vara tillgänglig för några få på en viss plats. Det ska vara något som står till buds var vi än bor, hur mycket våra föräldrar har studerat eller vilka individuella förutsättningar vi har att kämpa med.