Den här gången kan vi inte säga att vi inte visste. Den här gången finns det inga godtagbara ursäkter eller förklaringar. De med makt nog måste hjälpa Ukraina. Putin kommer inte sluta bara för att han får Ukraina, då går han på nästa mål. Människor som han blir aldrig nöjda. De kommer aldrig i mål. Förstörelse är hela deras väsen.
Ida Larsson, krönikör i Sydöstran (S)
För Ukraina, Georgien och de baltiska länderna har friheten alltid varit kortvarig. När en KGB-agent intar “tronen” efter knappt ett årtionde av självständighet, ringer varningsklockor. Hot om militär åtgärd mot de baltiska länderna om de gick med i Nato framfördes samma år som han tillträdde. Putin bekände färg. Nu sitter balterna tryggt i Nato- och EU sedan 2004. De ser vad som kunde hänt dem själva.
Dzintra Dumbre, krönikör i Skånska Dagbladet (C)
Ukrainakriget visar också på vilka risker det innebär att inte vara med i Nato. Utan de säkerhetsgarantier ett medlemskap innebär blir man utlämnad åt aggressioner. Nu hjälper många Ukraina, men det är ändå ytterst begränsat jämfört med vad det skulle ha varit om Ukraina hade varit ett Nato-land. Sannolikt hade det i sig avskräckt från ett ryskt angrepp.
Nya Wermlands-Tidningen (kon)
Andersson påstår att en omprövning av den svenska säkerhetspolitiska linjen skulle just nu uppfattas som ”vobblande”. Det är ett märkligt resonemang. Om inte en situation som denna är passande, när kan linjen omprövas? När fienden redan befinner sig vid den svenska gränsen? Att hoppas på deeskalering och stabilitet är naivitet av det värsta slaget.
Margareta Barabash i Corren (ob borg)