När den moderna föräldraförsäkringen lanserades år 1974 var den världsunik. Både mamma och pappa gavs möjlighet att mot ekonomisk ersättning stanna hemma med sina barn. 

Under 48 år har försäkringen genomgått flertalet förändringar. Från i princip helt fri uppdelning, till tre öronmärkta mamma- respektive pappamånader. Från 180 dagar per föräldrapar, till 480 dagar. Från en jämställdhetsrevolution, till en numera självklar del av det svenska socialförsäkringssystemet.

Ända sedan föräldraförsäkringens införande har frågan om försäkringens utformning varit föremål för debatt. Ett jämställt uttag av försäkringen har ansetts vara viktig för att öka kvinnors möjligheter att klättra på karriärstegen och för att inte halka efter i löneutvecklingen. Sedan 1974 har utvecklingen vad gäller en jämställd uppdelning gått stadigt uppåt, om än långsamt. År 2021 tog männen ut enbart 30 procent av föräldrapenningen.

Förra veckan i DN Debatt (2/9) pekade den gröna och liberala tankesmedjan Fores på en mycket viktig aspekt av föräldraförsäkringens utformning, som inte förut stått i centrum för diskussionen, nämligen pensionsgapet mellan män och kvinnor. Under året har pensionsfrågorna seglat upp på agendan och de politiska förslagen har haglat tätt. Fores menar dock på att förslagen tenderar att enbart utgöra tillfälliga lösningar på problem som i själva verket kräver systemreformer.

Av 300 000 fattigpensionärer i Sverige utgörs en stor del av gruppen kvinnor som avstått förvärvsarbete till förmån för hushållsarbete. Livsinkomstprincipen som ligger till grund för en god pension förutsätter att individen arbetar i arbetsför ålder. Detta innebär att pensionsgapet börjar att öppna upp sig redan vid det första barnets födelse. Fores föreslår därför i sin artikel att de reserverade månaderna för respektive förälder ska öka, att ersättningen ska höjas samt att längden på föräldraförsäkringen bör kortas.

I vilken utsträckning månaderna bör reserveras, det vill säga hur många månader som inte ska kunna föras över från den ena föräldern till den andra, har länge utgjort den brännande frågan i föräldraförsäkringsdebatten. Centerpartiet, som ligger Tankesmedjan Fores nära, presenterade under en presskonferens förra veckan förslag om att återinföra och tredubbla den så kallade jämställdhetsbonusen. Denna bonus infördes år 2008 för att sedan avskaffas år 2017 med bakgrunden att den inte hade fått önskad effekt på uttaget av föräldrapenningen. Under presskonferensen var Annie Lööf tydlig med att hon hade respekt för att föräldrar vill dela upp ledigheten på olika sätt, men att det är viktigt att skapa incitament för en mer jämställd uppdelning. 

Att föräldraförsäkringen bör delas mer lika mellan föräldrar råder det ingen tvekan om. Hur detta ska åstadkommas är desto mer omstritt. Faktum kvarstår att föräldraförsäkringen är en statlig förmån som göder ojämställdhet. Ur det perspektivet inte alls är en självklarhet att föräldrarna borde få lägga upp den hur de själva vill. En annan synpunkt är att föräldraförsäkringen egentligen inte finns till för föräldrarna, utan snarare för barnen och familjen som helhet. För alla familjer passar inte en individualisering av försäkringen rent ekonomiskt. Därför måste vi fortsätta söka en klokare mellanväg.