Sänkt inkomstskatt ger mer att handla för i vardagen, spara eller investera.
Höstbudgeten är regeringspartiernas gottepåse till de egna kärnväljarna. Det ska kännas hemtamt. Inkomstskatter sänks för att egen ansträngning ska löna sig bättre än tidigare. Lägre skattetryck var en av grundplåtarna i alliansgemenskapen 2006-2014. Arbetslinjen lanserades för ökad frihet och mer av vardagsmakt till fler. Det var ett budskap för alla, oavsett ursprung, i en liberal framåtanda. Det gjorde nytta.
Nu säljs skattesänkningarna in i ett annat samarbete, byggt på annorlunda värderingar.
Det själsligt fattigaste i höstbudgeten är förslaget att betala människor med uppehållstillstånd 350 000 kronor för att flytta någon annanstans. Till och med regeringens egen utredare tyckte det var en dålig idé. Men regeringspartierna betalar kompispengar till Sverigedemokraterna. Nya migrationsministern Johan Forssell får försöka blicka seriöst in i tv-kamerorna och påstå att det ”viktigt” att låsa miljarder (!) till detta i stället för mer utbildning, energi, kultur eller företagande.
Någon kanske går på det.
De väljare som stöttade de tre regeringspartierna, trots att SD skulle få ett så pass stort inflytande, ska nu övertygas att det var värt det. Nästan varannan satsad reformkrona läggs på skattesänkningar. Det är också ett försök att lappa gnisslande relationer till näringslivet.
Socialdemokraterna passar förstås på och attackerar, främst SD, från vänster: Jimmie Åkesson ger sig själv och rika människor betydligt mer pengar. Den som tjänar mindre får inte alls lika stora summor kvar.
Den här ideologiska konflikten är gammal som gatan. Den präglade även Alliansåren. Reformerna riktar sig nu särskilt till de högerväljare som tycker SD-inflytandet är pinsamt fast inte avgörande. Men att sänkt skattetryck är det.
Moderaterna har inte förlorat så mycket på maktinnehavet, sett till väljaropinionen. Sänkt skattetryck är ju också partiets bärande idé, allt annat är förhandlingsbart. Kristdemokraterna och Liberalerna har det svårare. Kristdemokratiska kärnväljare, före Ebba Busch, brukade inte se bistånd som skräp och slöseri. Liberalernas väljarskara uppskattar lägre skattetryck, men brukade inte se folkbildning som bortkastade pengar eller någon sorts sossegullande.
Under hösten väntar en växande debatt om angiverilagen. Flera fackförbund har redan markerat sitt motstånd.
Finansminister Elisabeth Svantesson rullar tärningarna i hopp om att hitta rätt drag i vinden. I höst väntar nämligen andra, svårare debatter, exempelvis om angiverilagar. Sådant kommer även många av regeringens väljare att skruva sig inför. Anmäla ett barn? En utsatt kvinna? Blir det ett krav att offentligt anställda måste ange utsatta människor, förändrar det många hårt arbetande yrkesmänniskors vardag – i allt från sjukvården i Nyköping, socialtjänsten i Gnesta, skolan i Oxelösund till tandvården i Trosa.
Utan skattesänkningar hade trepartiregeringen fått det ännu svårare framöver.