I dag är det Förintelsens Minnesdag. Tiden går, människorna som överlevde, individerna som minns Förintelsens fasor lämnar jordelivet. De levande vittnesmålen blir allt färre om hur nazismens judehat – i samverkan med antisemitiska krafter i ockuperade samhällen – verkade på en industriell skala för att förfölja och förinta judar och andra. Varje generation har ett medmänskligt uppdrag att vidarebefordra dessa berättelser och mänsklighetens lärdomar.
Kampen mot antisemitismen är aldrig över. När de yttersta delarna av trumpismens fotfolk i USA i början av januari stormade den amerikanska kongressbyggnaden fanns antisemiterna med i leden. De blandades med folk som var övertygade om att presidentvalet var riggat, folk som underkastat sig tesen att allt är en konspiration utifrån vad de har läst sig till på nätet – och så vidare. Symboler blandas, gränser suddas ut.
Antisemiterna stärks när de kan verka bland andra.
Att verkligen motverka antisemitism – och inte enbart använda det som ett verktyg för att slå på politiska motståndare – kräver att man avstår från "…men ni då?"-argumentet när judehat uppmärksammas nära den egna positionen på höger-vänster-skalan. Alla sidor som är sårbara för antisemitismens tankefigurer har problem. Det är därför som detta hat, ärvt och förstärkt genom århundraden, är så svårt att helt kväsa.
Att motverka antisemitism är att göra så många som möjligt medvetna om dess gift, erbjuda kraft och kunskap nog att avfärda dess försök att övertyga och påverka, i det lilla såväl som i det stora. Här är fyra tydliga sfärer att uppmärksamma.
Den hårdföra högern som gillar auktoritära tag, misstror liberala värden och vill ha mer batong än socialt engagemang – den kan inte blunda för att antisemiter gärna löper med i slagorden om hur det liberala samhället är för svagt eller på väg att kollapsa. Och hur dessa i nästa stund talar om vilka som "egentligen" bär skulden.
Den aggressiva vänstern som gärna går till storms för stoppa marknadsekonomin, kapitalism och individuellt ägande – den får inte blunda för vilka krafter som passar på att lufsa med. I de led som hatar globalism och kapitalism öppnas alltför lätt utrymme åt antisemiter med teser om vilka som "egentligen" styr.
Den våldsamma islamismen som använder judehat som en del i kampen mot religionsfrihet och demokratiska rättigheter, men även mer specifikt hat mot staten Israel noga sammantvinnat med antisemitiska teser om judars blodtörstighet. Ofta är detta hat format i samhällen utan demokratiska rättigheter, där judar ofta används som syndabockar.
De aningslösa vardagsfördomarna – även utanför ovan nämnda sfärer – där skämt och talesätt nyttjas, upprepas och sprids utan en tanke på vad dessa förmedlar. Det är ofta stereotyper om hur vissa grupper är, vem som är gniden och älskar pengar, vilka som underminerar moral och anständighet och vilka som "egentligen" styr. Blink, blink.
Vi kan aldrig sluta påminna om hotet från judehatet. Inte heller Förintelsens Minnesdag räcker till. Även om den uppmärksammar det historiskt kanske värsta exemplet. Men dagen gör ändå nytta. Den här dagen glömmer vi inte heller alla de icke-judar som också mördades inom ramen för koncentrationslägren under Förintelsen. Allt från romer och människor med olika funktionsvariationer till regimmotståndare och krigsfångar.
Vi behöver ha kunskaperna levande som motståndskraft. Även när de som var med inte längre själva kan berätta.