Än så länge har initiativen för att få stöd från de som ska leva mitt i alla dessa nyttjande naturresurser lyst med sin frånvaro, skriver Karin Källström.
I en tid när landets fullmäktigen går på sommarledigt är det möjligen elakt att poängtera att mycket få av de politiska frågor som beslutas under en mandatperiod ger några större svallvågor hos väljarna.
Men så är det: förutom invandringen, och sjukvården i sina bättre stunder, är det få frågor som kan utlösa folkstormar och medföra överraskande valresultat. Det skulle vara vinden, då. Förhoppningarna på allt den kan lösa. Ilskan hos dem som får kraftverken som nya, ovälkomna grannar.
Den som kör genom landet en sommardag ser också hur landskapet förändras på ett sätt som är jämbördigt med vattenkraften, elledningarna och trafikinfrastrukturen, det senare företeelser vi vant oss vid sedan länge. Och mer lär det bli. Om Sverige ska nå sina utsläppsmål till år 2045 genom en omställning av industrin och transportsektorn behövs en fullskalig elektrifiering av samhället. Detta är de flesta redan ense om, men än så länge har initiativen för att få stöd från de som ska leva mitt i alla dessa nyttjande naturresurser lyst med sin frånvaro.
I den statliga utredningen ”Värdet av vinden” presenterades ett par blygsamma förslag om ersättning till kommuner och närboende till nybyggda vindkraft. Inte så att vind- och vattenkommuner i Norrlands inland skulle kunna behålla en enda skola eller ett enda äldreboende, men ändå. Förslagen innebar i alla fall ett närmande till övriga nordiska länder, mera rättvisa, system.
Eftersom det redan gått ett år sedan utredningen presenterades utan att regeringen har agerat, använder nu fler kommuner än nödvändigt det kommunala vetot för att stoppa den nya elproduktion som industrin behöver. Vilken kommun vill skynda och gå miste om potentiella nya ersättningsmöjligheter?
Under sommaren har ett antal företag som tjänar pengar på dessa naturresurser på eget bevåg föreslagit hur närboende och kommuner ska kompenseras. Under juni månad meddelade SCA att de kommer ersätta boende i närheten av vindkraftverk. Fortum gick i samma veva ut med en rapport om tre förslag för kraftigt ökad ersättning till närboende och kommuner. Det senare innebar förslag om ett årligt tillskott från staten till elproducerande samhällen och boende om 9,5 miljarder. Elbolaget föreslog samtidigt att ersättningen skulle gälla retroaktivt och även omfatta befintlig elproduktion, till skillnad från den statliga utredningens ersättningsförslag.
Dessa initiativ visar att det finns många som förstår det politiska sprängstoff som finns inneboende i stora strukturella förändringar i landets miljöer som inte har tillräckligt folkligt stöd. I denna bemärkelse behöver det helt enkelt inrättas ett system som också medför betydliga skillnader mellan olika delar av landet.
Sötma för de kommuner som har tagit ett historiskt ansvar för utbyggnaden, och viss beska för de södra delarna av landet som än idag stoppar närmare 90 procent av alla föreslagna vindkraftsprojekt genom det kommunala vetot.