Vi visar inte de blodigaste bilderna, men en vargattack sätter sina spår.
Det ska bli färre vargar i Sverige, men gäller det Sörmland? Tar staten nu hela notan?
Regeringen meddelar att det så kallade referensvärdet, vad som är lägsta möjliga antal vargar i landet, ska sänkas till 170 individer. Det råder förstås delade meningar om detta antal säkrar en livskraftig stam, samtidigt som det minimerar problemen som vargen skapar i mötet med människans djurhållning.
Det nuvarande golvet är på 300 individer i landet. Den svenska vargen är i huvudsak baserad i Mellansverige, med en tillväxt av revir främst i södra delarna av landet.
Den som har sett sönderslitna får efter en vargattack – och den som har tvingats avliva sargade, lidande djur – kan garantera att vargfrågan är mer än en känslomässig fråga. Rovdjur är rovdjur. Det är bara i sagornas eller Disneys tecknade värld som dess del i andras brutala död kan förtigas.
Samtidigt har Sverige åtagit sig att hålla en livskraftig stam av varg. Historiens gamla Gråben ingår i art- och habitatsdirektivet, som berör hela EU. Det ska säkra biologisk mångfald och värna skyddsvärda arter. Det är inte bara varg, brunbjörn och järv som ingår, utan även guckusko, myrbräcka, gråsäl och strandpadda exempelvis.
Sverige ska därför rapportera hur skyddet står sig. Nästa år är ett sådant tillfälle. Landsbygdsministern Peter Kullgren (KD) och miljö- och klimatministern Romina Pourmokhtari (L) är överens om det nya golvet – sett ur respektive uppdrag.
Regeringen, här i form av Peter Kullgren (KD) och Romina Pourmokhtari (L), anser att 170 vargar i landet räcker för att garantera stammens bevarande.
På senare tid har varg har siktats flitigt i våra trakter, nära Aspa, Tystberga, Lästringe och Malmköping. Vi har sett vargattacker mot tamdjur och en icke framgångsrik skyddsjakt. Ett nytt revir, Köttsjöreviret, i närheten av Stjärnhov har konstaterats.
I somras räknade Naturvårdsverket med att det finns 375 vargar i Sverige. Med regeringens besked kan det alltså bli drygt 200 djur färre. Då lär kontaktytorna mellan människa och varg minska på många håll. Även om problembilden aldrig lär bli noll där varg och människa förväntas samexistera.
Nästa fråga blir därför om vargpopulationen ska vara liten men utspridd – eller om vi bara ska ha ett fåtal län med varg. Då måste det också pekas ut vilka län som ska tåla detta. Det kräver i sin tur en rejält tilltagen kompensation, inkluderat helt skattefinansierade och maximalt säkra skyddsåtgärder för det djurhållande lantbruket och andra. Långt mer än det som är i dag.
I höst har vi sett rapporter om relativt närgången varg vid flera tillfällen i våra delar av Sörmland, som här en bit från Tystberga.
Ska vi ha varg i Skåne och Småland? I Sörmland och Östergötland? Eller blir slutsatsen med 170 djur som minimum att hela ansvaret dumpas på Värmland, Örebro och Dalarna? Fördelning av accepterade revir är en lika laddad fråga som det totala antalet.
Gnäll inte på bönderna som vill skydda sina djur eller på villaägarna som vill kunna släppa ut katten. Det är statens uppdrag att minimera konflikterna av rovdjurspolitiken. Finansiera skyddet för tamdjur fullt ut och balansera det mot en hållbar rovdjursstam.