Öst är inte längre öst, utan ett Europa i förändring

Vårt Europa sträcker sig långt österut. Lika långt sträcker sig också ett européernas hopp om demokratiska fri- och rättigheter. Det gamla öst finns inte längre.

Ledare 16 maj 2022 05:06
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Det kalla krigets världsbild har visat sig vara hårt inpräntad även i hur vår nutid ser på hur vår världsdel kan beskrivas. Men öst är inte lika udda och omodernt som på kommunisttiden. De värden som formade den västliga gemenskapens ryggrad sträcker sig i dag betydligt längre österut än vad som var fallet 1991. Med murens fall i Berlin 1989 och Sovjetunionens kollaps 1991 kom miljontals européer att stå fria från ockupation och förtryck. Under tre decennier har dessa haft möjlighet att förändras på egna meriter. Det sätter spår.

I dag står Ukraina i starkt och svårt fokus. En stat som har dragits med post-sovjetiska problem – i början med gamla Moskva-fostrade ledare, svår korruption, böjlig rättsstat och bräckliga individuella rättigheter. Den som vill kan gärna läsa Döden och pingvinen (Natur & Kultur, 2008), en roman av den ukrainske författaren Andrej Kurkov. Träffsäkert och med svart humor ger han en skarp bild av Ukrainas 1990-tal. Hur ett samhälle så länge förtryckt – och med en befolkning så invand vid förtryckets hårda logik – genomlever en snabb och omfattande samhällsförändring.

 

Ur detta 90-tal har dagens ukrainska samhälle stegvis fått sin form. Många, många ukrainare har kunnat blicka västerut för hur ett samhälle kan förändras. I västra Ukraina har närheten till EU varit särskilt tydlig, inte minst via arbetskraftsmigration, i huvudstaden Kiev likaså. Längre österut fanns kvar en starkare relation till det ryska, inte minst språkligt.

Efter de folkliga protesterna 2014, Euromaidan, som ledde till att den Moskva-vänliga premiärministern flydde landet efter att ha låtit polisen skjuta skarpt mot demonstranter, kom den ryska inblandningen att bli mer våldsam. Först ockuperades Krimhalvön av ryska trupper, därefter startades ett ”uppror” med ryskstödda ”separatister” i de östligaste delarna av Donetsk och Luhansk. 

Det fullskaliga kriget som inleddes den 24 februari i år, ser ut att ha uttömt den ryss-vänlighet som fanns kvar. Ukrainsk-språkiga och rysk-språkiga har blivit ukrainare i ett gemensamt försvarskrig, mot ett Ryssland vars uttalade mål är att radera ut den ukrainska identiteten.

Hur kriget slutar, vet vi inte. Däremot finns det skäl för demokratierna inom EU att vara mottagliga för förändringarna i östra Europa. Ukrainas längtan att bli del av EU-gemenskapen, en fri, demokratisk sfär uttrycks i princip varje dag. Ingen kan, medvetet eller omedvetet, beskriva Ukraina och Ryssland som närstående samhällen.

Det aggressiva Ryssland, med uttalat mål att kontrollera och styra sina grannländer, är lika tydligt för exempelvis Georgien och Moldavien. Båda staterna har delar av sitt territorium ockuperat av rysk trupp. Vi har också att minnas de folkliga protesterna mot diktaturen i Belarus, en regim som idag är intimt kopplad till Moskva. Om belarusierna fått bestämma på ett demokratiskt sätt då hade Belarus haft en annan ledning och en annan position mot omvärlden.

 

Mer än 30 år efter Sovjetunionens fall och ett gränsöverskridande utbyte av värderingar och visioner, av handel och tillväxt i Europa, har i grunden brutit med bilden av det gamla öst och väst. Det nya är inte enbart en vision om förändring och egen materiell lycka, utan en längtan efter en vidare form av frihet, där rättigheter och mer likvärdiga möjligheter också tar plats. Som hos oss. 

Skillnaden mellan frihet och förtryck är uppenbar för alla. Och den som vill se en demokratisk utveckling, med individuella och medborgerliga rättigheter, måste agera utifrån att denna längtan sträcker sig långt österut i vår världsdel. Även där förtryckets järnnävar fortfarande styr.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa