När Saddam Husseins diktatur i Irak rasade samman och amerikanska trupper rullade in i huvudstaden 2003, stod regimens språkrör med ryggen mot sammanbrottet och förnekade allt. Fenomenet fick namnet Bagdhad-Bob.
När SVT:s Anders Holmberg intervjuade Kinas Sverige-ambassadör Gui Congyou i programmet 30 minuter mötte vi en Beijing-Bob. Skillnaden är att ambassadören har en kärnvapenmakt bakom ryggen, en aktiv förtryckar- och övervakarstat rustad till tänderna.
Kina är inte en diktatur, säger ambassadören. Koncentrationslägren som hårdfört ska "skola" om folkgruppen uigurer till kinesiska undersåtar finns inte heller. Kidnappningen i Thailand och fängslandet av den svenske förläggaren Gui Minhai är inte en fråga för vare sig Sverige eller omvärlden.
Med diktaturens världsbild kan bara samband, händelser och fakta existera om de har godkänts av ledningen. Bagdad-Bob-jämförelsen gäller själva förnekelsen av allt detta som omvärlden ser men regimen inte vill ska uppmärksammas. I övrigt bör parallellerna dras till Kalla krigets Sovjetunionen, mer än Husseins Irak.
Kina ger sig på medier och enskilda journalister i omvärlden med ett totalitärt maktspråk; obekväma röster ska tystas, lyda. Kinesiskt näringsliv är statens förlängda arm. Vägen till ett öppet, demokratiskt, fritt och välmående Kina är att följa diktaturen, säger ambassadören. Svart är vitt, upp är ned.
Dagens Kina är världens just nu ekonomiskt starkaste och mest uthålliga diktatur, med 1,4 miljarder undersåtar. Regimen har knutit hårda beroendeband till ett antal stater i världen, inte minst i Afrika och Asien. Dess krigsmakt är i växande. Kärnvapnen i Pekings arsenal är lika farliga för världen som de i Rysslands.
30 minuters utmärkt intervju i SVT visar på det iskalla allvaret.