Det har snart gått ett år sedan coronaviruset slog till mot Sverige. Sommarens lugn har följts av en dramatisk höst och vinter som varit långt mycket värre än vårens vårdkris.
Sjukvårdsapparaten är numera så ansträngd att alla som behöver vård inte kommer få den i tid. Det är minst sagt en ovärdig situation för ett av världens rikaste länder, oavsett om det pågår en pandemi eller inte.
Vårdköerna har förlängts och brådskande operationer för cancerpatienter har skjutits upp, trots att patienterna inte kan vänta (SVT, 9/1). Det är inte bara cancervården vars situation är skrämmande ohållbar. Förlossningsvården har olyckligtvis blivit ännu ett av pandemins offer.
Svenska Barnmorskeförbundet larmar (Altinget, 29/10) om att nyförlösta kvinnor ligger ensamma på sjukhusen och nekas – på grund av smittskyddsskäl – att ha sin partner vid sin sida före och efter förlossningen. Pandemin bidrar också till att kvinnor efter förlossningen ger hem från sjukhuset mycket tidigare än vanligt, vilket ökar riskerna för mor och barn.
Kliniska besök före själva förlossningen har många kvinnor också tvingats göra på egen hand, vilket onekligen spär på oron och känslan av utsatthet inför en av livets tuffaste och känsligaste händelser.
Att ha sin partner vid sin sida hela vägen betyder mycket både fysiskt och psykiskt, före och efter graviditeten. Barnmorskeförbundets ordförande Eva Nordlund understryker vikten av att partnern får vara delaktig under hela graviditeten och att se det som en förberedelse för det stundande föräldraskapet. De långsiktiga konsekvenserna av detta vet vi ännu inte, men varningstecknen är oroande nog.
Förlossnings- och kvinnovården har runt om i Sverige drabbats av pandemin, inte minst inom personalförsörjningen. Dels har de stränga coronarestriktionerna gjort att personal som har minsta symptom måste hålla sig hemma, dels har personal omplacerats till verksamheterna som har hand om coronapatienter. Pandemins konsekvenser är påtagliga, men är dagens kris inom förlossningsvården enbart ett resultat av coronaviruset? Svaret är tyvärr ett rungande nej.
Krisen har funnits länge. Förlossningsvården har nedprioriterats och nedmonterats under många år innan coronapandemin slog till.
Redan 2016 larmade Svenska Barnmorskeförbundet om att förlossningskliniker nedmonteras och försämras i jakten på centralisering och minskade utgifter hos regionerna.
Det är framförallt mindre kliniker som hotats med nedstängningar och argumenten till nedskärningarna har nästan enbart varit ekonomiska. Patientsäkerheten och tillgängligheten får betala för nedskärningarna i en av våra viktigaste vårdinstanser.
Problemen i förlossningsvården är inte ett resultat av pandemin. Däremot har pandemin blottat och snabbat på försämringen av en verksamhet som blöder på kvinnornas och barnens bekostnad. En god förlossningsvård måste få kosta, då nedskärningarnas långsiktiga konsekvenser kan blir förödande för familjerna.