Frankrike vill vara en grandios aktör i det diplomatiska spelet, påfallande ofta på bekostnad av USA:s och Europas samhörighet. President Emmanuel Macron har solospelat i dialog med såväl Moskva och Peking, men utan att den demokratiska världen och demokratiska värden har tagit steg framåt.
Frankrike driver nu på egen hand en linje om att EU ska ha en sorts strategisk autonomi i relation till USA och forma en tredje supermakt. Notera att Ryssland inte längre ses som en sådan i Paris.
Det är klart att EU inte kan utgå ifrån att USA alltid backar upp eller kommer Europa till undsättning och att den transatlantiska länken alltid är lika stark. Däremot är det allt annat än klokt att medvetet öka avståndet mellan den demokratiska världens två starkaste aktörer. Det är västs enighet och samordning som – tillsammans med Ukrainas ytterst heroiska och skickliga försvar – kraftigt har försvårat för Putin-regimens fullskaliga anfallskrig.
Budskapet på Macrons nyss genomförda påskresa till Peking i sällskap med EU-kommisionens ordförande Ursula von der Leyen, var svajigt. Samtidigt som von der Leyen var där för att markera styrka ihop med USA, inte minst i Ukrainafrågan, lufsade Macron åt ett eget håll.
Diktaturen Kina lustar efter att erövra den demokratiska grannstaten Taiwan, som har USA som sin starkaste vän. I den frågan sådde nu Macron tvivel om EU:s enighet med USA i uppbackningen till denna demokrati. Kanske var det i hopp om att få Xi Jinping att aktivt pressa Ryssland att avsluta kriget mot Ukraina? Men detta skedde samtidigt som kinesisk militär övade på att isolera och slå till mot Taiwan...
Det finns förstås en risk att EU tvingas stå utan amerikanskt stöd i en tämligen nära framtid. Om de isolationistiska, högerpopulistiska krafterna inom republikanerna – symboliserade av den skandaltyngda ex-presidenten Donald Trump – skulle vinna presidentmakten igen 2024, då kan det gå fort. Men det vore inte till det demokratiska Europas fördel.
Trumpisterna är allt annat än Natovänner. Därför är det viktigt att EU inklusive Frankrike, samt övriga Europa, och då främst Storbritannien, har en beredskap för ett sådant scenario. Men det är sannerligen inget att längta efter – eller bidra till att driva fram.
Världens mest profilerade vapenstinna diktaturer, Kina och Ryssland, drömmer båda om en ny multipolär värld, utifrån egennytta. Med syftet att USA och den demokratiska västvärldens inflytande försvagas och gärna splittras. En sak är säker: ingen demokrati vinner på att diktaturers makt växer.