Kommer ni ihåg barnboksfiguren Barbapapa? En mjuk, formbar rosa varelse som tillsammans med sin familj av olikfärgade figurer med särpräglade egenskaper kom att lösa allehanda knepiga lägen. Allt gick att forma om sig till – enskilt eller gemensamt. Detta var i slutänden en familj av pragmatiker – allt från Barbafin och Barbala till Barbastark och Barbabok.
Även om Barbapapa-figurerna var fantastiskt formbara kunde de inte ändra färg, inte dölja sin individualitet. För att citera Wikipedia-artikeln i ämnet: Om ”Barbapapa till exempel ändrar form till en kanin kommer han att se ut som en stor skär kanin”. Låt oss föra över detta till läget i svensk politik.
De svenska riksdagspartierna är sannerligen ingen mjukisfamilj med enbart goda egenskaper. Inte heller har de gemensamma ambitioner om att alla ska få vara med och lösa alla problem. Men ingen kan göra något helt ensam. Förmågan att vrida och forma om sig för passa ihop med andra, kommer att ställas på sin spets under nästa år – inför valet och efter valet. Den som i dag ser färdiga givna block i en skärningspunkt mellan Centerpartiet och Liberalerna låter ögat luras.
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har nyligen skickat ett förtydligande till sina medlemmar om hur ledningen ser på ett samarbete som inbegriper ett stöd från Sverigedemokraterna. Förtydligandet är lite suddigt. Någon form av samarbete är okej för L-ledningen, inom Finansutskottet, men något slags januariavtal kommer inte på fråga. Detta står i kontrast till Moderatledaren Ulf Kristerssons besked. Han har öppnat för ett ”kontrakt” med SD – och han kan mycket väl tänka sig detta före valet.
I helgen väljer L väg på partirådet. Kan Liberalerna ingå i en fast gemenskap med Moderaterna och Kristdemokraterna, om man inte ens är överens om hur samarbeten med andra partier ska fungera? Får L ens vara med där? Eller bara vänta på kvartssamtal i Finansutskottet? KD-ledaren Ebba Busch har noga markerat att Liberalerna inte automatiskt är en del av ”borgerlig” regering. Välkomstmattan kan ligga utslängd framför en igenbommad dörr. Är det nödvändigt att låsa sig?
När Alliansen lanserades inför valet 2006 var ett av huvudargumenten att bryta med ”köpa grisen i säcken”-principen. Väljarna skulle få veta före valet vilken regering och regeringspolitik de röstade fram. Det var andra tider, men att redovisa på förhand vad man vill göra ihop är onekligen ett av de tydligaste sätten att varudeklarera en helhet inför väljarna. Till priset av att tvingas försvara och ikläda sig andras politik. Alla vill inte det.
Socialdemokraterna har i många valrörelser "löst" detta dilemma med att gå till val på att ”bilda en socialdemokratisk regering”, i andra hand en ”socialdemokratiskt ledd regering”. Underförstått att om det förstnämnda inte lyckas så får partiets väljare lita på att ledningen förhandlar sig fram till makten.
Något liknande kan sägas att Centerpartiet gör inför valet 2022 – slår fast en fri roll som liberal mittenkraft. Där målet är att inte behöva forma om sig så pass att Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ska vara bärande stödpunkter för en regering.
Partierna må alltså vrida sig på de mest akrobatiska sätt för att få till något som liknar block, men precis som för familjen Barbapapa går det inte dölja vilka figurer som ingår. Rött är rött. Grönt är grönt. Blått är blått. Svart är svart.