För ett år sedan firade jag och min man påsken i min farmors hemland, Tyskland, i ett soligt München över öl och sparris. I år skulle två vänner ha tillbringat denna helg i Tokyo. En gemensam bekant från Sverige hade träffat sin japanska flickvän när de båda pluggade i USA, blivit förälskade och de hade planerat bröllop i hennes hemland, som nu inte blir av som planerat. Min svåger och hans sambo är än så länge kvar i Melbourne i Australien, där de numera bor och jobbar. Men de är oroliga för att det inte kommer bli möjligt för dem att åka hem över sommaren som planerat och hälsa på släkten i Danmark.
Vi är många som i dag lever i en värld som på flera sätt är både större och mindre än någonsin tidigare. Både släktgården utanför Flen och gatorna i New York, USA, känns på olika sätt hemma för mig. Min generation och säkert fler än så, har en ny syn på världen. Som en stor plats som rymmer mer intryck, människor och platser än vad någon av oss kommer kunna uppleva på en livstid. Samtidigt är det en värld där alla dessa känns inom räckhåll för oss, nåbara. Om jag hittar en produkt jag tycker särskilt mycket om hos ett företag jag följer på Instagram tar jag det för givet att jag kan beställa hem denna. Även om företaget råkar befinna sig i Italien.
Den här påsken är inte som någon annan. Alla som hade planer på att resa till släkt och vänner i andra länder har fått ställa in sina resor. Vi sitter hemma och håller oss isolerade med några få närmaste. Vi är många som är oroliga för vad framtiden kommer att föra med sig, eftersom det kan vara en helt annorlunda framtid.
Att ha tillgång till ett boende i glesbygden är alltid ett privilegium, men kanske extra mycket så just nu. Att ha möjlighet att isolera sig från andra människor utan att för den sakens skull behöva känna sin inlåst. Att röra sig fritt ute i naturen är en oerhörd lättnad, så länge vi inte vet hur starka åtgärder som kommer behövas.
Att jag får tillbringa påsken på vår gård med ett stort bord dukat med mat från Sverige, det är både en förmån och en konkret manifestation av hur viktigt det är med den svenska självförsörjningen. En faktor som krisen återaktualiserat. Men på påskbordet är vi nog många som uppskattar den svenska lammbogen och den tyska sparrisen lika mycket.
Det är ett fint påstående att människor behöver både rötter och vingar. Den kris vi nu befinner oss i liknar ingenting annat. Den har aktualiserat båda dessa aspekter. Både vikten av ett Sverige som står starkt och kan försörja sig själv, och erbjuda sina medborgare trygghet. Men även vikten av en fri och öppen värld. Där vi kan plugga, jobba, semestra och bli kära – i vilket land som helst, oavsett var vi är födda.
Vi är nog många som kommer känna oss tacksamma för vårt svenska påskbord den här helgen, men likväl många som känner sorg över ett planerade resor inte bli av.
Krisen har, bland mycket annat, visat oss allt det vi har att vara tacksamma för, som vi nu måste kämpa för att bevara och försvara. Medborgare i alla länder bör vara på sin vakt inför politiker som vill införa undantagstillstånd och öka sin egen makt, så även här. Demokratin är central. Den fria marknaden inom EU för människor, varor och tjänster bör återupprättas så fort som möjligt. Den globala öppna världen vi lever i behöver stegvis återtas.
Vi vill ha en värld som inte bara håller oss vid liv utan även låter oss leva.