Det har blivit betydligt dyrare att köpa mat. I februari tickade priserna uppåt oroväckande stort. Utvecklingen under tolv månader är 15,2 procent upp för dagligvaror. Det är det ingen som jublar över, men en ansvarskännande regering och opposition bör ta det kallt. 

Staten kan i viss mån påverka prisbilder genom statsbudgetens mekanismer, alltså skatter. Men momsen på mat är ju redan nedsatt. Att priserna på mat stiger är ett västeuropeiskt fenomen, för svensk del kopplat till kombinationer av inflation, valutor och sådant som behöver köpas in utifrån, inklusive den importerade maten. Tyskland och Storbritannien har en hårdare utveckling än Sverige, om vi nu ska jämföra. 

Inledningsvis efter Putin-regimens fullskaliga invasion av Ukraina för ett drygt år sedan drogs kostnaderna för jordbruket kraftigt uppåt. Det vi ser nu är att andra områden drar iväg prismässigt, såväl förpackningar som transporter. 

För den som har små marginaler i sin vardag och ser matkontot ticka iväg till nivåer som blir svåra att klara av, är det inte konstigt om utvecklingen skrämmer. Det finns goda skäl – också för den regering som nu sitter – att ha ett öga på den utvecklingen. Men då handlar det främst om riktade insatser för att stötta jämförelsevis svaga hushåll, som utsatta barnfamiljer eller äldre med mycket låg pension. För de allra flesta hushållen är den här kostnadsutvecklingen något som behöver hanteras på egen hand, den egna plånboken. Det finns inga populistpoäng i ett sådant budskap, men det behövs sägas.

Vänsterpartiet – som ideologiskt ligger närmast det här med statlig prisreglering och ofri marknad – vädrar förstås morgonluft vid tanken på prisreglering, kampen mot den onda marknaden är ju evig. Partiledaren Nooshi Dadgostar manar regeringen att försöka få med sig livsmedelsjättarna på frivilliga åtaganden. Ungefär som i Frankrike. Annars, menar V-ledaren, måste det till lagstiftning. 

Det sistnämnda är en dålig idé. Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi vid Lunds universitet, säger till Dagens Nyheter: ”Vi har i dag 4000 år av erfarenheter av prisregleringar. Vi vet att de bara skapar köer och förstör prismekanismens viktiga funktion”. 

Statsminister Ulf Kristersson (M) nöjer sig med att mana branschaktörerna att inte höja priser utan det finns skäl för det. Ett ”snälla, ta det lugnt”. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) vägrar bli chef över prislapparna.

Den svenska livsmedelsmarknaden domineras av tre aktörer: Ica, Axfood och Coop. Konkurrensverket efterlyste i somras fler verktyg för att kunna komma den här trepartsdominansen närmare inpå livet. Att säkra sund konkurrens är värdefullt i alla led – försäljning såväl som grossister. Det är delar av en helhet, som tål att synas noga.

När staten värnar priskonkurrensen ger det bästa kundnytta över tid.