Ytterligare en symbol för det klassiska kontorsarbetslivet kan vara på väg bort. I filmer från 80- och 90-talet i London eller New York, där det högpresterande arbetslivet i de stora kontorshusen i stål och glas skildrades, var en vanlig symbol för den livsstilen konceptet take away. Kvinnor i höga klackar skyndade gatan ner med en stor mugg i händerna. Karaktärer som arbetade övertid på sina kontor beställde dit ”kinamat” i plastlådor och knäckte idéer. Det är sekvenser som vi på sikt kanske kommer tycka känns lika föråldrade som scener där folk röker inomhus.

Engångsartiklar i plast håller nämligen på att bli den nya cigaretten, miljöboven som vi ska komma tillrätta med om vi får tro våra politiker. Plast som material har fått mycket kritik de senaste åren, framförallt i takt med att vi insett hur mycket mikroplaster som finns i våra hav och i vårt ekosystem. Alla de olika engångsförpackningar av plast som används i vår vardag riskerar att komma tillbaka och dränka oss i skräp. Dessutom tillverkas de av en fossil råvara, olja, som vi vet att vi måste använda mindre av.

Därför är Sveriges regering bara en av alla de stater som är på krigsstigen mot plasten. Skatt på påsar i affärer infördes i somras. En ny utredning föreslog den här veckan att nya skatter ska införas på engångsartiklar för take away, som muggar, bestick och matlådor. Sju kronor för en låda och fem kronor för en mugg bland annat. 

Det finns poänger med resonemanget. Sverige behöver precis som alla andra länder använda mindre av material som tillverkas av fossila råvaror och som gör stor skada i naturen. Men frågan är om de metoder vi använder är de mest effektiva för att uppnå det målet. 

För plasten har också många fördelar som material. Det är lätt, hygieniskt, skyddar allt från gurkor till medicinutrustning och minskar därigenom exempelvis matsvinnet. Alternativa material som papper och keramik är ofta dyrare och kräver mer energi vid tillverkning. Plast kan idag tillverkas av biomaterial som sockerrör och återvinnas och användas många gånger om. De stora problemen med plast är när den kommer ut i naturen, något som främst händer i länder i Asien och Afrika som saknar grundläggande infrastruktur för sophantering. 

Att ta ut nya punktskatter är såklart ett enkelt sätt för den svenska regeringen att dels godhetssignalera, dels få in mer pengar till statskassan. Något som kommer behövas den närmaste tiden. Men det är rätt oärligt att låtsas som att det är miljön som är viktigast här. Hade så varit fallet hade både skatten på plastpåsen och den föreslagna skatten på engångsförpackningar kunnat utformats på bättre sätt.

För det finns som sagt möjligheter idag att producera plast av biologiskt nedbrytbart, eller återvunnet material, detta tar skatten inte hänsyn till. Förslaget hade även kunnat vara utformad kring ett pantsystem, på samma sätt som för flaskor och burkar, där man skapar incitament för människor att samla ihop och lämna tillbaka sina engångsförpackningar. 

Hade regeringen verkligen brytt sig om miljön hade de utformat en lag som uppmuntrat till just bättre beteende ur miljösynpunkt. Om återvunnen plast varit skattebefriad hade ju incitamenten att använda sådan ökat kraftigt. Om pant hade utfärdats hade vi fått en anledning att återvinna mer. Så kan man göra om det främsta syftet med en lag är att förbättra miljön snarare än att dra in mer pengar till staten. Kanske är inte take away muggen helt föråldrar ännu, kanske behöver vi främst en ny version av den.