Regeringsunderlagets valrörelse höll inte för vardagens prövningar. Ingen kan vara förvånad, men sådan är plakatpolitiken.
När närings- och energiminister Ebba Busch i en DN-intervju (18/2) meddelade att det behövs mer vindkraft överallt, var det ett fascinerande fotbyte. Hon som en gång talade eldfängt om stålskogar som tvingas på svenskarna. Vardagens härdande insikter hade nu nått regeringens så kallade superdepartement, där närings-, energi- och miljöpolitik ska vandra hand i hand. Budskapsskiftet var välkommet – men med all sannolikhet en följd av att läget inte gav annat utrymme.
Valrörelsens ytterst ensidiga kärnkraftsfokus krockade även med budskapet från näringslivets organisationer. Strax före jul markerade Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke att ett snabbspår för att kunna bygga kärnkraft måste kompletteras med ett faktiskt snabbspår för att bygga vindkraft (SVT 20/12-22): ”Ebba Busch ska inte bestämma om det ska byggas ny kärnkraft. Det ska investerare och företag göra på marknadens villkor”, markerade han.
Regeringsunderlagets valrörelse höll inte för vardagens prövningar. Ingen kan vara förvånad, men sådan är plakatpolitiken. Populister dricker djupt ur den bägaren emellanåt och baksmällan varierar. Retorik om att det var bättre förr möter inte morgondagens behov.
Vips var det förnyelsebara, det där som Tidöpartierna aktivt förminskade under hela valrörelsen, något enormt viktigt igen. Att bara prata om ett enda energislag som kanske kan ge nytillskott om decennium, är inte vad den moderna energipolitiken behöver. Ingen behöver lägga ned någon befintlig kärnkraft. Likväl behövs det rejält med vindkraft, solkraft och biokraft. Det är summan av många energikällor som bygger Sverige starkt för en framtid där elbehovet växer.
Det förnyelsebara kan dessutom komma snabbare in i produktion. I SVT:s Agenda nyligen manade dessutom företrädare för tunga industriföretag som SSAB, Northvolt och Holmen regeringen att förenkla tillståndsprocesserna för att bygga vindkraft. Busch svarade att det inte ska målas upp någon ”fiktiv motsättning” mellan förnyelsebart och kärnkraft, en motsättning som hennes egen koalition gärna har underblåst.
Det är inte bara att bygga någonstans, allt har sina processer och krav, men det är värdefullt med raka och likvärdiga förutsättningar för den som vill investera i det hållbara.
En tillkommande huvudvärk för Busch och lika mycket så för finansminister Elisabeth Svantesson (M), är EU-förordningen om skatt på ”övervinster” hos energiföretagen. Dagens Nyheter har granskat hanteringen och landat i att regeringens val att skjuta på införandet sannolikt kostade statskassan och/eller elkunderna mellan tre och tio miljarder. Den här förordningen sätter ett intäktstak (prisgräns) på el till 180 euro per megawattimme för producenter och gäller allt från solkraft till kärnkraft, förutom fossilgas. EU-förordningar gäller som lag i alla medlemsländer. Regeringen anser att det tidsbegränsade pristaket måste hanteras som en helt ny skatt – och/eller att det är övergångsregeringens fel. Den har därför inte införts under vinterns dyrtider. Köparna av el, som var målet med stödinsatsen, har inte har kunnat få del av detta. Kritiken lät inte vänta på sig.
Den kraftiga påverkan som det ryska överfallet på Ukraina har på energipriserna i Europa formar ett exceptionellt läge och kräver exceptionella åtgärder. Rent generellt däremot är begränsningar av ”övervinster” och ”intäktstak” något att undvika. Egentligen vore sänkt skattetryck på det fossilfria att önska.