Det hände här, i Örebro, i grannlänet, inte i USA.
Mörkret kom tidigt i Örebro, i hela Sverige. Skotten ekade, ljusen bleknade. Den värsta masskjutningen i svensk modern historia bröt sönder dagen, hårt och obönhörligt.
Det är svårt att finna orden. Vad ska vi säga mer än att ge utlopp för den starkaste förtvivlan, den svåraste sorg, vår ilska och upprördhet. Frågan Varför? står obesvarad, en massiv bergvägg av tystnad.
Även kraftuttrycken tar slut.
Någonstans, redan tidigt, var det som att där formades en aning om att det här skulle vara något vidrigt, ett illdåd. Flera skadade i rapporterna blev till flera döda – och därefter den ekande termen, ett tiotal döda. Det var så.
Vi har många gånger läst om brutala masskjutningar i skolmiljö. Men då har det varit någon annanstans, längre bort, och oftast i USA. Där vapenlagarna är något annat än de vi har. Trots att vi också talar om våldsvåg, om skjutningar. Men på andra grunder.
Det här, nu, det var något annat. Nära.
Larmet gick. Samhällsfunktionernas skydds- och nödåtgärder gick igång. Ordet ”pågående insats” blev en stående fras, en påminnelse om allt vi inte visste och inte heller i nuläget vet. Delar av vårt samhälles skyddsnät trädde snabbt i kraft, det som kommer efter katastrofen. Polisen, sjukvården och räddningstjänsten fyllde sina roller. Kyrkan öppnade för samtal, ord om tröst och om sorg.
Ambulanser från Region Sörmland skickades till grannlänet för att assistera. Alla med makt att bistå försöker göra sitt.
Varför?
Sverige har inte varit befriat från dödliga katastrofer, det ska sägas. Vi minns Estonia. Vi minns tsunamin. Men det var utan gärningsmän, utan någon som hade makten över avtryckaren. I det här fallet var det inte olyckan eller naturkatastrofen som dräpte.
Vi minns i stället Drottninggatan eller morden på Malmö latinskola. Det var en människas dåd. Den här gången drabbade det i en av det svenska samhällets gedigna helylle-miljöer: en Komvux-skola. I den miljö där alla ska få finna sina andra chanser. Ett lyft till något mer oavsett vad, en plats för hopp.
Där släcktes nu ljuset.
Mari-Anne Gustafson, präst i Nicolai kyrka i Örebro, var en av de som fanns till hands, för den som sökte samtal, tröst eller sällskap.
I detta kompakta svarta är det svårt att finna ljus. Det blir smulor. Om de liv som faktiskt gick att rädda, på operationsbordet.
Vi kommer att prata om detta länge, oavsett vilket eller vilka motiv som kommer fram. Det vi vet är att vi lever i en svår tid, en brutalt osäker tid, i en värld med många destruktiva krafter i rörelse. Men svaret kan också bli svårbegripligt.
Den ensamma gärningsmannens dåd är det svåraste att värja sig emot, brukar det sägas. Svårt att förutse, svårt att förhindra och svårt att bygga skydd mot. Ändå måste vi försöka hitta en väg ut ur mörkret.
Som Bo Setterlind skrev:
Ett ljus blåses ut
och plötsligt känns allt så isande kallt