Samhällsproblem kan illustreras och beskrivas på många sätt. Nyköpings polisområdeschef Johan Levin säger så här till SN: ”Vi har ett antal personer i 15-, 16-årsåldern som är misstänkta för allt från olaga hot till grova stölder”.
Det är en tidig ålder att agera brottsligt. En varningssignal om de problem som följer om det går att komma undan med detta. Där pressen på offer betalar sig, med tystnad och osanningar.
Kriminellt beteende paras med mobbningsstruktur. Det måste stoppas. Tonåringar ska inte behöva avstå från att bära vissa kläder eller ha mobiler till skolan för att slippa ”tappa bort dem”. Den som har rånats eller misshandlats ska inte vara rädd för att anmäla och berätta.
Därför ska vi fullt ut värdesätta Nyköpingspolisens fokus på att stoppa ungdomsbrottslighet i så tidiga åldrar som möjligt. När polisen markerar allvar spelar det roll. Det har både förebyggande och brottsbekämpande effekter, andra ser och lär. Men polisen kan inte stå ensam.
Föräldrars ansvar för barns beteenden ska självklart inte tappas bort, utan understrykas. Det är i detta som våra sociala myndigheter har att visa egen kraft och uthållighet. Att kunna kliva in och störa rutiner med andra medel och inte tappa taget, även när det irriterar och möter motstånd. Alla pratar om fler poliser, men vem säger något liknande om socialarbetare i fält? Värderar vi dessa yrkesegenskaper tillräckligt högt?
Högstadieåldern är en tid där vi behöver bekräftelser på att vuxenvärldens ordning håller måttet. Att lagen gäller och utsatta får hjälp. Att vuxna tar ansvar och löser problem. Att mobbare ställs till svars. Att den som stjäl, rånar och slår ställs inför kännbara konsekvenser. Och, i förlängningen, ändrar beteende. Det är inte enbart ett jobb för polisen.