Under påskhelgens röda dagar skadades fler än 20 poliser av våldsverkare. Upploppen var planerade och orkestrerade av kriminella krafter, enligt den nationella polisledningen. I vilka former lär klarläggas framöver. 

Det hade sannolikt inte blivit några upplopp, inte på det här sättet, om en känd rasist och extremist hade nekats tillstånd att försöka elda koraner på allmän plats. Så mycket är klart, men det är inte förbjudet att anordna manifestationer för att håna, förnedra och bete sig allmänt svinigt mot någons tro. Vår inre övertygelse får utmanas, även om det är osmakligt framfört. 

Notera också att det inte rests några krav på våldsamma motaktioner från de trossamfund som var måltavlan för provokationen. Tvärtom, det finns gott om muslimer och muslimska organisationer som ser att en ensam rasists papperseldande inte utgör mycket till ett hot mot den egna trosuppfattningen. Det tål att minnas bland all upprördhet i övrigt.

Ändå kom vi att få de värsta upploppen på flera år. Anledningarna är flera. Det var påskhelg där många är lediga. En del är sysslolösa. Upploppen kom till – huvudsakligen – i och nära det som kallas för utsatta områden. Dessa kännetecknas inte bara av många hushåll med svaga ekonomiska förutsättningar, utan också ofta av etablerad gängkriminalitet och en flitig nyrekrytering till dessa kretsar, i huvudsak unga män med svaga sociala förutsättningar. Kriminaliteten erbjuder en närhet till snabba pengar, grundat på andras olycka, och en våldsam livsstil som lockar och förför. Till dess att den förgör och spär på antalet kriminella som slutat sitt liv i unga år. 

Att krossa den kriminella sfären är ett brett och omfattande samhällsuppdrag, som berör betydligt mer än enbart polisens arbete mot brott och brottslingar. 

När polisen ska hantera demonstrationer är det i första hand för att skydda liv och hälsa, men även motverka att privat och allmän egendom förstörs. När det blir upplopp offras ofta det sistnämnda för att prioritera det första. Minns allt från Göteborgskravallerna 2001 till attackerna mot polis och räddningstjänst i ett antal utsatta områden för ett par år sedan. Det var före pandemirestriktionerna, som så att säga lade locket på fram till i vår.

Att polisen så långt som möjligt undviker att använda sina tjänstevapen är rimligt, även när det blir mycket besvärligt. Att hålla huvudet kallt i svårt läge är en värdefull yrkeskunskap. Polisens uppdrag är inte att skjuta gängkriminella, i första hand är det att skydda liv. Det är extra svårt i folksamlingar där inte alla är där med samma syfte. 

Att känna sig kränkt i sin trosuppfattning, exempelvis, och sedan ljudligt hävda detta, är en sak. Att planera att skada poliser och egendom är en annan. Upplopp och pöbelvälde drar dessutom med sig betydligt fler i stunden än de som redan från början hade planerat det våldsamma. Så många förövare som möjligt behöver identifieras och lagföras för de brott som begicks inom den våldsamma massans tillfälliga anonymitet. Men detta slutar inte där.

Upploppen ger anledning till självrannsakan, inte bara hos polisen utan också hos politiken. Den råa, brutala hänsynslöshet som visas och de medvetna försöken att allvarligt skada eller döda poliser kan inte ses som upprörda åsiktsyttringar inom demonstrationsrättens ramar. Det kräver uppdaterade strategier och på-marken-arbete för att stoppa. 

Polishatarna ska inte få komma undan, men folk ska kunna demonstrera.

Rikspolischefen Anders Thornberg beskrev på annandag påsk våldsamheterna som ett resultat av kriminella krafters planering och uppvigling. Kanhända framdriva och uppbyggda via sociala medier, i och utanför landet. Med påföljande upplopp i och nära just de områden där polisens dagliga arbete hotar den gängkriminella ekonomin och dess livsstil. Ett par hundra våldsverkare i snitt, sade Thornberg, hade samlats för att begå våldsamheter – i första hand mot polisen. 

Oavsett om det hade eldats någon koran eller inte just där. 

Kampen mot gängkriminaliteten går långt bortom upploppen. Men att bekämpa denna inbegriper också skarpare riskbedömningar och nya åtgärdsplaner i samband med laddade demonstrationer och provokationer. Detta tål också att debatteras i valrörelsen, men då utifrån mer seriöst genomtänkta problembilder. Inte utifrån sladdriga slaskargument om att allt beror på någons ursprung eller, för den delen, att allt är samhällets fel.