Det stora problemet med skolpolitiken är att det är mer prat än verkstad. Debatten fastnar alltför lätt, trots att politikerna vill liknande saker på skolområdet. Egentligen är det inte alls särskilt märkligt att det är på det viset. Det är nämligen tydligt att alla verkar ha lite olika ingångar i vad skolans syfte verkligen är och varför barn ska gå i skolan överhuvudtaget. 

Somliga menar att skolan primärt ska vara en institution för bildning. Ett forum där eleverna får lära sig kunskaper och lärdomar som bidrar till elevernas allmänbildning. I en sådan skola ter sig inte en litterär kanon som en särskilt märklig företeelse. 

Andra menar att skolan ska bidra till att få fram kompetent arbetskraft och därigenom bidra till kompetensförsörjningen. I denna bild av skolan bör rimligtvis inte bildningsidealet ta ett lika stort fokus, i stället behöver det kompletteras via andra delar av samhällets satsningar på folkbildning. Till exempel genom vuxenskolor. 

Utöver detta argumenterar många även att skolan ska fungera klassutjämnande. Länge har det perspektiv som står i fokus när det kommer till klassfrågan varit det ekonomiska kapitalet: Att alla elever ska ha samma förutsättningar att gå i skolan, oavsett föräldrarnas inkomst. Det är på grund av den tanken som vi har en offentligt finansierad skola, i form av skolpengen. 

Klassperspektivet är dock mycket större än så. Skolan måste, om det ska fungera klassutjämnande, även bidra till elevernas sociala och kulturella kapital. I realiteten borde detta innebära att det finns ett egenvärde i att skolor har en blandad elevgrupp och att ett större värde läggs på bildningsidealet. 

Uppenbarligen resulterar olika perspektiv på skolans syfte i olika, ibland motsatta typer av politik och reformer. Innan politiker sätter sig runt förhandlingsbordet för att reformera skolan vore det därför rimligt att de landar i vad skolan faktiskt ska vara. 

Det går att invända mot detta. Målet kan vara att i stället kombinera dessa perspektiv, ungefär som det är i dagsläget, en varierande blandning. Men även kombinationen – med bildningsmål och yrkesförberedande mål – kräver att politikerna är överens om att de ska kombineras. 

Ett förslag på kombination av syftesbeskrivningar, något som omfamnar både bildningsperspektivet och arbetsmarknadsperspektivet, skulle kunna vara att ha olika syften för grundskolan respektive gymnasieskolan.

Grundskolan skulle kunna syfta till att vara klassutjämnande och ge elever förutsättningar att öka både sitt sociala och kulturella kapital. Detta för att senare i deras vidareutbildning, på gymnasienivå, kunna lägga en större tyngd på produktionen av arbetskraft. 

För det krävs dock att det läggs större tyngd och värde på de yrkesförberedande programmen i gymnasieskolan. Det är därför viktigt att höja statusen på dessa program, för att få fler elever att söka sig dit och därigenom bidra till kompetensförsörjningen. 

Samtidigt behöver det bli lika tydligt vad högskoleförberedande program är: en förlängning av grundskolan som ska förbereda eleven för en akademisk framtid. Yrkesförberedande program torde därför rimligen bli det vanligaste valet för elever efter grundskolan. 

Våra folkvalda behöver vara någorlunda ense om vad skolan syftar till. Annars kommer de ingenstans och eleverna hamnar i kläm.