Nyligen publicerade Entreprenörsforum rapporten Vad hände med Sveriges reformförmåga?, i vilken nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur Ó Erlingsson behandlar frågan om Sveriges sviktande reformvilja. Rapporten visar bland annat att Sverigedemokraternas intåg i rikspolitiken under det senaste decenniet har bidragit till att göra det svårare för partier att förhandla politik och, tillsammans, driva igenom reformer.
Dessutom pekar rapportförfattarna även på att Sveriges utredningsförfarande har förändrats markant. De parlamentariskt sammansatta utredningarna har blivit färre. Något som skulle fungerat som en gemensam förarbetesprocess med politiskt sakkunniga och akademiska experter har urholkats och får därigenom inte samma tyngd som det är avsett för att ha.
Bergh och Erlingsson har också en god poäng i att ingen politikergeneration kan göra allt rätt och perfekt vid första försöket i sitt reformarbete. Av den anledningen är det väldigt viktigt att själva reformviljan bibehålls, utvecklas och ses som ett levande projekt. I rapportförfattarnas debattartikel i Dagens Nyheter (4/4) lyfter de ett antal politikområden där det just nu är högst angeläget att politiker håller fast vid en och till och med ökar sin reformvilja. Dessa är energiförsörjningen, inflationen och rekryteringssvårigheterna inom välfärdsyrken.
Det ska dock sägas att det inte bara är de mest akuta politikområdena som gynnas av en politisk reformvilja. Politiken och samhället i stort mår i grund och botten bra av att politiker slår sina huvuden ihop och försöker reformera samhället till det bättre.
Ett sådant område är skolpolitiken. Sedan några år tillbaka har det kommit en ny politikergeneration som alltmer börjat ifrågasätta vissa delar av den friskolereform som drevs igenom på 90-talet. I stället för att politiker som var med när det begav sig slåss mot väderkvarnar med slagord som valfrihet skulle skolsystemet vinna på att våra politiker försöker utveckla friskolesystemet till det bättre. Att en 90-talsreform utvecklas, uppdateras och justeras efter 30 år är inget anmärkningsvärt, utan snarare något fullt rimligt.
De politiska partierna behöver ta ansvar för Sveriges vilja att driva igenom nya reformer. Det krävs ett gemensamt beslut, där partierna förmår att samtala över blockgränsen, för att återskapa den kultur av reformvilja som samhället mår absolut bäst av.