När första Alliansregeringen under näringsminister Maud Olofsson (C) sa ja till fusionen 2008 mellan den svenska och danska posten var det med en likartad framtidsbild för ögonen. I en tid där brevmängden minskade, där den digitala kommunikationen började ta allt större utrymme, så gällde det att bygga stort, något som stod pall för förändringar.
Svaret blev sammanslagning med danska posten. Svensk stordrift skulle bli nordisk stordrift. Det gick åt pipan med besked. Den danska posten var ett sorgebarn. Danska politiker drev dessutom på för att radikalt minska myndigheternas andel av brevmängden. Avtal och behov av personalminskningar på andra sidan Öresund kostade skjortan och mer därtill.
Var affären bra? Nej. Var beslutet dåvarande Centerledaren Maud Olofssons? Ja. Men inte bara, det var hela regeringens.
I beslutet var tre andra partier – Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – inblandade. Regeringsbeslut är ett kollektivt ansvar. Och Socialdemokraterna tycks ha glömt att de i opposition var positiva till affären, med brasklappen att beslutsunderlaget inte var tillräckligt.
Det är lätt att hytta med fingret och komma med bannor i efterhand. Det är samtidigt allt annat än framåtsyftande. Mycket vatten har runnit under broarna, många lådor har tömts och fyllts på sedan fusionen. Många händer har tagit i det som är i dag. Det har varit ett flertal regeringar och ansvariga ministrar efter Olofsson, alla med möjlighet att driva igenom stora beslut. De hade kunnat dra isär PostNord igen, om det var huvudproblemet.
Varken den svenska eller danska delen av verksamheten är i dag någon drömaffär. Den senaste tiden har krisen för företaget blivit djupare. På de senaste tre åren har den danska delen av rörelsen gjort förluster på totalt tre miljarder kronor. Utanpå detta kom en konsultrapport som enligt DN (18/1) varnar för att verksamheten – med bland annat 20 000 anställda bara i Sverige – riskerar konkurs. Brevutbärningen, den klassiska och lönsamma kärnverksamheten, minskar kraftigt. Det ser bistert ut framöver. Oavsett vad danskarna gör.
Kontrollmyndigheten Post och telestyrelsen har varnat för att omfattningen på själva brevutdelningen kan komma att halveras på några år. Antingen lär portot höjas något enormt – vilket knappast lär öka brevmängden – eller så kan det postutdelning var tredje dag. Det är ett sluttande plan. Med sämre service, sämre villkor och sämre leverans kommer allt färre att känna något extra för den svenska postens samhällsuppdrag.
I dagarna öppnade näringsminister Ibrahim Baylan (S) för att staten skulle gå in med mer skattepengar i PostNord för att undvika ett sammanbrott. Pengarna ska i så fall rädda glesbygdsservicen. Brev- och postudelningen ska vara en likvärdig tjänst som garanteras i alla delar av landet, för alla medborgare. Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) gör tummen ned för postutdelning var tredje dag, men tummen upp för en bred postlagsutredning. Riksdagens näringsutskott och trafikutskott vill också veta mer.
De folkvalda behöver sätta ned foten. Ska framtidens post nå alla – eller bara några? Till vilket pris? Ska staten i framtiden ta kostnaden för de posttjänster som inte marknaden kan eller vill ta hand om? Ska PostNord då enbart leverera brev och paket i glesbygd? De svåra besluten väntar.