Inför helgen åkte jag och handlade i vår närmaste matbutik i Valla och stod bakom en man i kassan som småpratade med expediten. De diskuterade priserna på mat och kom in på bränslepriser; bensin och diesel. Det är ju dyrt på riktigt! menade mannen i kön. ”Fast egentligen är det alla skatter som politikerna lägger på som är problemet” konstaterade han i kassan. Samma helg såg jag ett meddelande i en av de Facebook-grupper för kvinnor som bor och verkar i landsbygd som jag är med i, om att det minsann blivit för dyrt med drivmedel och tips på hur ”ni andra hanterat detta”.
De här bara två personliga anekdoter, men de är också en temperaturmätare på känslorna hos människor utanför tätorter vad gäller priserna på bensin och diesel. De bekräftas också av något som bland annat Svenska Dagbladet rapporterat om (12/10), att Bensinupproret nu tar ny sats och planerar nya aktiviteter. Priset på drivmedel har på bara några år ökat mycket kraftigt. Det som då framstod som verklighetsfrämmande är i dag ett faktum, både bensin och diesel ligger och nosar på att gå upp mot 20 kronor per liter. Det som pågår ett stort experiment med vad de svenska hushållen de facto klarar av att hantera i drivmedelskostnader innan vi börjar få se tydliga konsekvenser.
För värre kan det bli, Trafikverket släppte förra året rapporten ”Inriktningsunderlag inför transportinfrastrukturplanering” (10/20), som inriktningsunderlag för regeringen. Den avhandlar förslag på hur landets transporter ska kunna nå upp till fastställda klimatmål så kostnadseffektivt och hållbart som möjligt. Den konstaterar att om vi köra lika mycket som i dag behöver den icke eldrivna trafiken i Sverige minskas med runt en tredjedel till 2030. För att nå dit räknar man med att vi måste straffskatta bort ännu mer fossila bränslen med ännu dyrare drivmedel, rapporten nämner över 50 kronor per liter. Då räknar man nämligen med att tillräckligt många svenskar helt enkelt slutar åka fossildrivna bilar.
Den här typen av miljöpolitik, där man försöker höja priset så mycket på något att det inte längre är hållbart för människor, och att användningen därmed minskar, är farlig på så sätt att det skapar förakt och ett avstånd till den egna befolkningen. Många människor har i dag inget alternativ till att använda bilen. Matbutiken ligger långt bort, bussarna går bara några gånger om dagen, jobb och skola måste kunna nås. I samma omgivningar saknas ofta tillräckligt utbyggd laddinfrastruktur för att elbilar ska kännas som ett säkert alternativ. För att då inte tala om att man först behöver kunna lägga ut en stor summa, eller kunna ta ett lån, för att köpa en ny elbil.
Det är en farlig väg som politikerna är inne på just nu. Klimatomställningen får inte tillåtas drabba medborgarnas privatekonomi för ojämnt. Det ger en grogrund för missnöje, populism och sjunkande förtroende för det offentliga. Miljöpolitiken behöver ha legitimitet hos hela befolkningen. Om vissa grupper känner att deras liv och livsstil offras på miljöns altare riskerar vi att tappa legitimiteten för all form av klimatomställning. Riktade bidrag till vissa grupper är sällan att föredra ur en liberal synvinkel, men i vissa fall kanske det ändå är värt att undersöka om det kan vara ett möjligt alternativ.