Hur många offentligt finansierade projekt som pågår runt om i Sverige är svårt att veta, men det är många. De regionala strukturfonderna finansieras av EU. De är uppdelade i åtta regionala programområden och Tillväxtverket är huvudman. Även gränsöverskridande samarbeten, Interreg, finns inom ramen för EU:s regionalfond. Jordbruksverket administrerar, förutom jordbruksstöd, stöd i landsbygdsprogrammet och lokalt ledd utveckling genom Leadermetoden för att ta några exempel.
De flesta myndigheter har tillgång till projektmedel för hugade att söka.
Att regionerna har ansvar för den regionala utvecklingen ger möjlighet till projektverksamhet av olika slag. Även kommuner driver projekt, gärna i samarbete med privata aktörer och ideella föreningar. Sverige är ett land fullt av mer eller mindre lyckade projekt.
För att få tillgång till den eftertraktade finansieringen måste de tilltänkta projekten lämna in ansökningar med “rätt” värdeord. De så kallade horisontella målen med bland annat jämställdhet och hållbarhet måste vara med. Finns det även integration och nya jobb i ansökan, då är det snudd på bingo.
Ett, kanske oförtjänt, ökänt projekt var en tänkt kamelfarm utanför Göteborg som för några år sedan slutade i skandal och till och med anmälan om brott. Tanken var spännande, idén kom underifrån och det fanns eldsjälar. Det sistnämnda är en förutsättning för goda projektresultat, men samtidigt är det en fara att förlita sig på eldsjälar. De kan flytta, eller jobba så hårt att de bränner ut sig. De är sällan bra på det administrativa och lämnas lätt åt sitt öde.
Hur många som försörjer sig på att administrera eller driva projekt borde kartläggas. Stat, regioner och kommuner måste ta ett bättre grepp om dessa verksamheter och göra bättre uppföljningar. Projekt kan ibland pågå alldeles för länge. Ibland är resultaten tydliga och verksamheten kan integreras i det ordinarie arbetet, men ofta blir projektavslutningen bara en pliktskyldig rapport med otydligt resultat. Lika svårt som det är att fylla i projektrapporterna, lika lätt är det att kollra bort dem som är satta att kontrollera.
Då och då tas det fram kritiska revisionsrapporter som faller i glömska. Ingen verkar vilja ta tag i problemen. Framgångsrika projekt måste dessutom integreras i den ordinarie verksamheten, annars riskerar de uppnådda insikterna snart att vara bortglömda. Resultaten bör framför allt spridas till fler, men projektens öde verkar vara att förbli isolerade öar. Det är närmast ett missbruk av offentliga medel.
Samtidigt är projekten en del av det demokratiska arbetet och den offentliga finansieringen måste kunna vara en form av riskkapital. Även när “riktiga” kärnverksamheter som skola, vård och omsorg har brist på resurser. Det gäller att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och se betydelsen av projekten för en positiv samhällsutveckling. Men kontrollen behöver öka så att de satsade pengarna används på ett rimligt sätt.