En ny generation lär behöva lära sig skillnaden mellan att göra och att manifestera.
I Matteusevangeliet 6 står ”Akta er för att göra era goda gärningar inför människor, för att bli sedda av dem. Då får ni ingen lön hos er Far i himlen.” Inte ens Jesus i all sin påstådda helighet verkar tycka att det är en bra idé att skylta med sin eventuella godhet. Ändå är det där vi hamnar om och om igen.
I syfte att sätta världens ljus på globala och lokala problem används sociala medier. Är det inte en fransk flagga på profilbilden (2015), så är det delningar om Black Lives Matter (2013), MeToo (2018), följt av den nutida ukrainska flaggan på samma profilbild och de närmare femtio miljoner delningarna av bilden med budskapet ”All eyes on Rafah”.
Men med detta synliggörande kommer oönskade följder i kölvattnet. Listor som synliggör vilka kändisar som ännu inte har delat AI-bilden ”All eyes on Rafah” delas på sociala medier. Precis som om alla dessa inte hade kunnat ge pengar eller annat stöd, utan att samtidigt dela en bild på sociala medier.
Är det då problematiskt att sprida ett viktigt budskap? Självklart inte. Men det finns två sorters huvudbry med denna form av internetaktivism. Det ena är att den inte räcker till. Det andra är skambeläggandet den bär med sig. Den träffar både den som verkligen inte bryr sig om sin omvärld och den som bara läst sin bibel och agerat därefter.
Det är farligt för ett samhälle om dess människor trycker med sin tumme en gång på en skärm och därefter tror att det är att "ta ställning".
Traditionellt sett gör vi svenskar kanske inte goda gärningar i lönndom, som bibeln predikar. Men vi gör dem tillsammans.
Vi är barn till alla de pumptermos-demokrater som skapade ett land som Olof Palme beskrev som en ”studiecirkeldemokrati”. Konflikter har lösts och utmaningar har hanterats med ett medborgarnas ”alle man på däck”. Det finns många exempel på detta. När Borlänge enligt statistiken var Sveriges farligaste stad bildades föreningen ”Peace and Love” och festivalen som spred gemenskap via musik i fjorton år. Och det må vara decennier sedan Förbundet Vi Unga uppmärksammade samhället på det stora antalet försurade sjöar i Sverige genom kampanjen ”Ingen vill vara sur”, där lådor med ph-stickor och andra mätinstrument skickades runt (stövlarna fick kampanjarbetarna ordna själva). Men det säger något om den beslutsamhet och den åstadkommation som vårt land är byggt på.
Krigen, klimatet och brottsligheten har de senaste hundra åren parerats med debattartiklar, nattvandringar, föreläsningar i bygdegården, folkbildning och folkrörelsernas aktiviteter och lotterier där intäkterna gått till fattiga barn i världen. Numera tror alltför många att det är något gott, något viktigt, något tillräckligt, att trycka med sin tumme på en skärm en gång.
Men denna form av engagemang måste bara vara en parentes i mänsklighetens historia. En ny generation lär behöva lära sig skillnaden mellan att göra och att manifestera.