Även om pandemibekämpningen är högsta prioritet världen över har inte gamla kriser försvunnit från dagordningen. Oron har ökat i Europa och USA över omfattande ryska truppförflyttningar mot gränsen till östra Ukraina. Nu kräver omvärlden svar på den ryska mobiliseringen, då endast en gnista kan vara tillräckligt för att kriget ska blossa upp på nytt.
Veckan efter påsk sa Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu att fler än 4 000 militärövningar kommer att genomföras i Ryssland under april månad, enligt Bloomberg (6/4). USA har nu begärt att Ryssland förklarar varför tiotusentals soldater samlats vid den ukrainska gränsen (Omni 6/4).
Kreml framför att övningarna inte är något annat än övningar, men det är samtidigt inget som Ryssland har informerat omvärlden om tidigare. Vanligtvis brukar länder meddela sina grannar om planerade övningar, vilket minskar risken för missförstånd och konflikter.
De ryska motiven är dunkla, men för utomstående betraktare är det omöjligt att inte tolka det som en skarp maktdemonstration med provocerande drag.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har bett Nato att snabba på processen för att Ukraina ska kunna bli medlem. Zelenskyj menar att ett Natomedlemskap är det enda som kan få slut på kriget. Ett ukrainskt Natointräde är däremot inte särskilt troligt, eftersom inget Natoland frivilligt vill dras in i skarp konflikt med Ryssland.
En avsaknad av Natomedlemskap stoppar inte den transatlantiska försvarsalliansen från att uttrycka sitt stöd för Ukraina. Stödet stannar dock vid ord och kommer troligtvis inte leda till någon större direkt handling utifrån rådande säkerhetspolitiska läge. USA:s utrikesminister Anthony Blinken markerade i söndags likväl att ryskt "aggressivt beteende" kommer att få konsekvenser. Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab manade Putin att dra tillbaka trupperna från ukrainska gränsen, en repris på vad den tyska förbundskanslern Angela Merkel sade några dagar tidigare.
Det ryska agerandet kan ses som en maktdemonstration eller medveten provokation. Det är också för Europas del ett stresstest i en tid av splittring och oro. Pandemin, Brexit och den politiska polariseringen har försvagat den europeiska gemenskapen.
Ett starkt och enat EU och Nato är stabiliserande faktorer för den europeiska säkerhetsordningen. Det är också därför som ett sargat europeiskt samarbete ger Kreml ett läge att spela ut nya strategiska och säkerhetspolitiska kort.
På hemmaplan har president Vladimir Putin och hans parti det besvärligt. Den inhemska oppositionen har höjt tonläget, i och med förgiftningen och fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj. Ett utbrett missnöje över pandemihanteringen spär på kritiken mot regimen. Att Putin därför bokstavligen lägger krut på Ukraina är ett i sammanhanget beprövat sätt att rikta strålkastarljuset från missnöjet med inrikespolitiken.
Kriget i Ukraina har pågått sedan 2014. Hittills har 13 000 dött till följd av konflikten. Ansvaret ligger helt och hållet på Ryssland och Putinregimen. Den senaste omfattande mobiliseringen av ryska trupper vid gränsen är bara ännu ett exempel på hur det auktoritära styret väljer att försöka destabilisera och hota sina grannländer.
Putinregimens provokationer kräver både politisk vaksamhet från och en reell försvarsförmåga hos Europas demokratier – nu och för lång tid framöver.