I förra veckan drog fackförbundet IF Metall i strejk mot Tesla. Strejken föregicks av långa kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetstagarorganisationen och företaget. Under veckan har strejken utvidgats till att successivt omfatta fler bilverkstäder.
För några dagar sedan påbörjades också sympatistrejker, där andra fackförbund involverar sig i genom att deras medlemmar vägrar utföra tjänster åt Tesla i sina arbeten. Det har bland annat fått som konsekvens att Teslas bilar inte tas emot i svenska hamnar samt att paket med viktiga komponenter kan komma att inte levereras till företaget. I blockaden ingår även Oxelösunds hamn, trots att den inte hanterar några Teslabilar.
Tesla har inte tecknat kollektivavtal någonstans i världen, trots att företaget har anställda i hundratals länder. Företaget menar att det redan följer svenska lagar och dessutom redan erbjuder likvärdiga avtal. Det är förståeligt att fackförbunden har invändningar mot en sådan inställning, men de senaste dagarna gör det tydligt att de inte ens tolererar den.
Det vore nästan en underdrift att hävda att kollektivavtal dominerar svensk arbetsmarknad. Fackliga påtryckningar och politiska förändringar under lång tid har lett till att 9 av 10 anställningar idag omfattas av dem. Det innebär att den fackliga rörelsen har makt och inflytande över den absoluta merparten av alla anställningsvillkor i vårt land. Detta inflytande är också indirekt, eftersom kollektivavtalen är normbildande.
Totalt rör strejken ett tjugotal verkstäder och ett förhållandevis litet antal anställda. Det verkar också som att strejken inte har fått brett stöd bland företagets anställda. Flera fortsätter att gå till jobbet och vid verkstaden i Norrköping verkar det som att ingen har gått i strejk än. Det kan låta konstigt att IF Metall då prioriterar konflikten, men då glömmer man det symboliska värdet. Vinner IF Metall blir man det första fackförbundet i världen som får den globala jätten Tesla rätta sig in i fackliga led.
Rätten att organisera sig fackligt är och ska vara självklar. Man ska kunna göra gemensam sak på en arbetsplats eller i en sektor för bättre arbetsvillkor, med strejk som en möjlig metod. Samtidigt kan man fundera över det rimliga i att med sympatistrejker nästintill omöjliggöra ett enskilt företags verksamhet. Särskilt när företaget i fråga följer svenska lagar och regler.
Det är inte svårt att se problemet i att anställda som inte är direkt involverade i konflikten kan bidra till den genom att vägra utföra vissa av sina arbetsuppgifter. Konsekvenserna drabbar också många andra företag som inte alls är involverade i en arbetsrättslig konflikt.
Trots, eller kanske på grund av, kollektivavtalens starka dominans borde vi ha en arbetsmarknad som också tolererar andra vägar att nå rimliga villkor.
