Rånen mot ungdomar ska inte relativiseras

På totalen kommer fortfarande en majoritet av unga män aldrig att behöva uppleva hur det är att utsättas för ett rån. Men i vissa områden, kring vissa sociala kretsar, är det tvärtom oacceptabelt vanligt.
På totalen kommer fortfarande en majoritet av unga män aldrig att behöva uppleva hur det är att utsättas för ett rån. Men i vissa områden, kring vissa sociala kretsar, är det tvärtom oacceptabelt vanligt.

Att försöka tona ner hur vanligt det egentligen är med förnedringsrån av unga är att missa poängen. Signalen vi skickar som samhälle är det centrala.

Ledare 23 december 2020 05:04
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

”Det är bråttom att ta barnens utsatthet på allvar och inse att detta är ett alarmerande samhällsproblem.” Orden kommer från en uppmärksammad debattartikel i Expressen skriven av två reportrar på SVT:s barnredaktion, som regelbundet intervjuar barn om deras liv, tankar och rädslor. De senaste åren har de blivit så berörda av de ökade rapporterna om hur barn utsätts för – och är rädda för att utsättas för – förnedringsrån att kände sig tvungna att skriva om frågan. 

Ökningen av ungdomsrån med förnedringsinslag är en diskussion som ej lagt sig under pandemiåret 2020, utan fortsätter att vara aktuell. Det finns många delar av landet där barn och unga är genuint rädda för att gå ut på kvällarna. Det har även skett en rad uppmärksammade fall, bland annat den fruktansvärda händelsen på en kyrkogård i Solna, som gjort frågan särskilt aktuell.

 

En annan röst som nyligen hördes var i stället kriminologen Christoffer Carlsson som i en artikel har granskat siffrorna bakom och menar att det ”inte finns” någon våg av ökade rån, eftersom siffrorna från undersökningar visat på en ökning mellan 2018 och 2019 från 4,1 procentenheter till 5,5 procentenheter för män i åldern 16 till 24 som uppgett att de varit utsatta för rån. Denna ökning menar Carlsson är så pass låg att debatten mer är att betrakta som ett mediefenomen än en skildring av verkligheten.

Carlsson är inte utan poänger. Det är fortfarande relativt få unga i Sverige som upplevt ett grovt rån, och fall som det i Solna är fortfarande extremt ovanliga. Det kan absolut finnas anledning att lyfta fram mediernas roll här och granska den kritiskt, eftersom det vi uppmärksammar där också blir en del av vad vi är rädda för.

 

Samtidigt ska man inte glömma att en ökning från 4,1 procentenheter till 5,5 de facto är en ökning med 34 procent, och det är inte lite. I vilket brott som helst hade sådan ökning på bara ett år lett till oro och uppmärksamhet. Det är inte konstigt att vi reagerar.

På totalen kommer fortfarande en majoritet av unga män aldrig att behöva uppleva hur det är att utsättas för ett rån, men i vissa områden, kring vissa sociala kretsar, är det tvärtom oacceptabelt vanligt. Ungdomar i vissa förorter i storstadsområden har detta som en del av sin vardag. Att då komma med motargumentet att det i det stora hela trots allt inte är så vanligt hjälper knappast dem.

 

Man borde kanske även ställa sig frågan varför just rädslan för att utsättas gör dessa brott ökat så mycket som den gör. Kanske för att ungdomar inte är korkade? De märker lika väl som vuxna att en ny typ av ungdomsbrottslighet verkar vara svår att följa upp och bestraffa. De hör också om farliga personer som döms för brott om och om igen, men ändå kommer tillbaka ut på gatan genom straffrabatter, samt om brottsoffer som inte får sina skadestånd utbetalda. Sådant sätter spår. 

Poängen med debatten är inte att visa upp hur många brott på totalen det handlar om, utan om dagens unga känner förtroende för det rättssystem vi har. Litar en ung person som utsatts för ett brott på att staten kan sätta fast de skyldiga? Här är svaret inte glasklart i dag. Lagstiftaren borde ta en ordentlig funderare på varför det är så – för förtroende är det viktigaste ett samhälle har.

Ämnen du kan följa