För drygt en vecka sedan hölls en riksdagsdebatt om verkställighet av utvisning av personer som utgör säkerhetshot. Det vill säga utländska medborgare som av regeringen har bedömts vara så stora hot mot samhället att de bör kastas ut ur landet. Bedömningsunderlaget till regeringen kommer från Säpo, säkerhetspolisen.
Det är ingen tvekan om att ämnet är högaktuellt. På senare tid har sex sådana här fall uppmärksammats extra, individer som måste lämna landet, med stöd i lagen om särskild utlänningskontroll. Det handlar här om radikal islamism, en terrornära verksamhet. Det är inte orimligt att främmande makt kan ha spelat en roll som finansiärer.
När åtta riksdagspartier debatterar ett ämne där det inte finns så många fler uppfattningar än att det är viktigt att utvisningarna kan genomföras så snart det är rättsligt möjligt, är oenigheten inte enorm. Även om språkbruket kan ge det intrycket.
Vi vill alla samma sak, men det tar tid att göra detta med hänsyn till rättssäkerheten, hävdade inrikesminister Mikael Damberg (S). Det borde gå fortare, menade exempelvis Johan Forssell (M). Regeringen borde ta tydligare tag i frågan, menade Andreas Carlson (KD). Regeringen har mer reagerat än agerat.
Alla är otåliga, till och med regeringen, men det måste ske på rätt sätt. Så fungerar det i en demokratisk rättsstat. Det krävs ett väl avvägt balanserande mellan handfast hotbekämpning och rättssäkra processer.
Anledningen till att en utvisning inte kan ske, trots regeringsbeslut, är ofta risken att den utvisade riskerar att utsättas för omänsklig behandling i hemlandet. Som hot om dödsstraff eller tortyr. Då kallas det verkställighetshinder. Anledningen till att dessa människor inte kan hållas inlåsta i Sverige, trots att de ses som säkerhetshot, är att de inte är dömda för ett brott. Lagen om särskild utlänningskontroll är nämligen inte en straffrättslig lagstiftning, även om det låter som det.
Det är givetvis frustrerande. Därför är det viktigt att komma ihåg att demokratier har rättssäkerhet som en grundbult, ett skydd mot dåligt underbyggda beslut och ett krav för att garantera en rättvis bedömning för var och en. Andra stater, som diktaturer och djupt korrupta samhällen, brukar låta makt gå före rätt. Vilket är ett problem även när det handlar om att få garantier från sådana stater för att kunna genomföra utvisningar.
Vi kan inte avskaffa rättsstaten för att komma till dess försvar. Samhällsskyddet måste byggas på rätt grund. Möjligheterna att skärpa utlänningslagen såväl som lagen om särskild utlänningskontroll finns. Det är på gång, försäkrade inrikesministern. Därför är oppositionen otålig. Nya lagar behöver följa vissa processer för att bli bra och effektiva. Trots att det brådskar.
Johan Hedin (C) föreslog att det ska bli brottsligt att bryta mot anmälningsplikten för den som har fått ett utvisningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Den som bryter mot detta kan då tas i nytt förvar. Johan Pehrson (L) underströk behovet av att kunna ”maximera förvarstiden”, gränsen för hur länge någon ska kunna hållas instängd med stöd i ovan nämnda lag. Johan Forssell (M) krävde mer pengar till Säpo. Och Adam Marttinen (SD) propagerade för att imamer som ska utvisas ska förbjudas att predika.
Lagar som ska lösa eller motverka rättsliga svagheter får inte skapa nya problem. Inget sker utan utredning och god beredning. Även om det tar emot är det rätt.