Turerna har varit många kring Las-utredningen som gjorts, och de förhandlingar som därefter skett mellan arbetsgivare och fackförbund. De olika partierna i överenskommelsen har hotat varandra med diverse misstroendeomröstningar och verkar inte vara överens om vad som egentligen gäller.
Las har blivit en viktig fråga för många och kompromissviljan är låg. Lagen kom till på 1970-talet och är således femtio år gammal vid det här laget. Sedan dess har den svenska arbetsmarknaden förändrats mycket och det svenska anställningsskyddet bör spegla den förändringen. De strukturella problemen på vår arbetsmarknad har dessvärre utvecklats till ett chicken-race, där olika problem är beroende av varandra och där ingen vågar vara först med att rucka på någon del. Av rädsla för att den andra sidan inte ska göra egna eftergifter.
Las reglerar hur arbetsgivare får säga upp personal och en viktig princip är den om ”anställd sist, uppsagd först”, för att tid på arbetsplatsen räknas som en meriterande faktor. Den gör det även svårt för en arbetsgivare att säga upp en anställd ”av personliga skäl”.
Inom delar av den fackliga rörelsen är detta väldigt viktigt, eftersom det är ett skydd som gör att arbetsgivare inte kan avskeda människor på till synes lösa grunder. Turordningen innebär i sin tur ett skydd för äldre anställda, som kanske inte snabbt skulle kunna hitta ett nytt jobb om de förlorade ett gammalt. För många arbetsgivare är Las ett problem, eftersom dess starka ställning gör företagen rädda för att anställa någon alls. Las kan göra att arbetsgivare blir fast med en destruktiv person på sitt företag, samt att företagen inte kan behålla rätt kompetens vid nödvändiga nedskärningar.
Problemet är som sagt att arbetsmarknadens problem förstärker varandra. Just för att den svenska arbetsmarknaden är hårt reglerad är också det svårare för någon som står utanför att hitta ett nytt jobb. När det är svårt att få ett nytt jobb blir man också mer rädd om sitt gamla. Att gå ifrån ett jobb hade inte ansetts lika osäkert om man vetat att det varit enklare att få ett nytt. System som exempelvis A-kassan spelar också in, och kan göra att vissa blir ännu mer rädda för att förlora jobbet.
Svenskar är dessutom ett av de folk i världen som är mest utbrända på jobbet. Frågan är om inte den situation vi har, där människor klänger sig fast vid anställningar som de vantrivs med, är en viktig faktor i detta. Det finns även gott om forskning som pekar på att Las är tillväxthämmande, särskilt så för de medelstora företagen.
En reform är därför nödvändig. Vi kan inte ha en arbetsmarknad som fortsätter vara stel och orörlig, och som utesluter grupper som unga utan gymnasieutbildning och nyanlända, i all evighet. Men det kan även behövas andra åtgärder som får fler människor att våga byta jobb, såsom bättre arbetslöshetsförsäkringar och fler möjligheter till utbildning mellan arbeten. Båda krafterna måste samverka för att få mer rörlighet på en stel arbetsmarknad.