Dagens unga har knappast glidit fram på en vänligt sinnad räkmacka. Har inte gymnasietidens fester eller basgruppsarbetet på högskolor och universitetet påverkats av en långvarig pandemi, så har dess effekter lagt krokben de ungas möjligheter att få sitt första jobb. Lägg därtill den nuvarande, historiskt pessimistiska, omvärlden och att det fortsätter att vara lika svårt att hanka sig fram som anställd inom handel, hotell- och restaurangbranschen, som det var under coronarestriktionerna. 

Som om det inte vore nog med år av världsomfattande smittsamma sjukdomar och en annalkande lågkonjunktur, försvårar nu också regeringen de ungas första trevande steg i vuxenvärlden. Från den 1 april höjs nämligen arbetsgivaravgifterna för unga anställda mellan 19 och 23 år med 11,69 procentenheter. Höjningen beräknas innebära en ytterligare kostnadsökning för svenska företag på åtta miljarder kronor, vilket skulle kunna motsvara 25 000 unga anställda. 

Argumenten för höjningen är tunna och verkar till viss del handla om de svenska budgetprinciperna. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna för åldersgruppen var tidsbegränsad och infördes som en del av pandemistödet. När nu arbetsgivaravgiften var planerad att återställas, hade en permanent sänkning ätit upp en del av regeringens övriga reformutrymme.
Sådana teknikaliteter är föga tröstande för den tjugoåring som ännu inte arbetat tillräckligt länge för att kvalificera sig för A-kassa eller fått tillräcklig arbetslivserfarenhet för att konkurrera med trettio- och fyrtioplussarna. Inte heller tröstar det den väljare som olyckligtvis tolkat ledande moderater bokstavligt, när de återkommande garanterat att inte höja någon skatt överhuvudtaget under mandatperioden. Och inte lindrar det smärtan hos ett av världens mest beskattade folk med EU:s högsta arbetsgivaravgifter. För att inte tala om hur otröstlig situationen är för Sveriges kommuner och regioner, som redan är hårt belastade. Nu väntar ökade anställningskostnader för alla som ska få sina första arbeten inom vård- och omsorg.  

Sveriges regering och dess finansminister Elisabeth Svantesson har inte uttalat någon intention att platta till skatten, likställa momsen eller sänka arbetsgivaravgifterna för alla. Det finns inga planer, lika lite som det finns planer på att hålla löftet om skattehöjarstopp. 

När centerpartiledaren Muharrem Demirok i veckan kritiserade detta– och anklagade regeringen för att bedriva ”socialdemokratisk politik” – fick han genast mothugg från Göteborgs-Postens ledarsida som önskade bättre styrfart från Centerpartiets idéutveckling. Må så vara, men nog är det ett större problem med en reformskygg regering än ett oppositionsparti som låter som en tidskapsel från de första alliansåren.  
Man kan skylla på inflationen. På budgetprinciper. Eller bara på att lagt kort ligger. Men regeringen borde ha försökt lindra konsekvenserna att som ung kliva rätt ut i en lågkonjunktur efter gymnasiet eller högskolan.